En långsiktig utvecklingspolitik och internationellt samarbete är en förutsättning för att demokratifostran och de mänskliga rättigheterna även i framtiden ska stå på sig i frågor som gäller globalt ansvar. Detta är ingen självklarhet i en värld där demokratiutvecklingen har tagit flera steg bakåt under de senaste 20 åren och å andra sidan på ett fält där den regelbaserade världsordningen befinner sig i kris.
Förutom Rysslands anfallskrig, som pågått i fyra år, kan även Donald Trump anklagas för den regelbaserade recessionen. Detta är anmärkningsvärt för utvecklingssamarbetet enligt Similä (2026), bland annat därför att organisationerna i Trumps värld förlorar sina krafter. Det internationella systemet, som med alla sina brister och dygder strävar efter att stödja fred, säkerhet och stabilitet, tjänar med andra ord inte Trumps godtyckliga vilja att lösa in Grönland eller vinna Nobelpriset.
Men det handlar inte bara om att den amerikanska ledningens legitimitet vacklar, utan om en mer omfattande samhällsövergripande utveckling. Detta kulminerar i det ”fredsråd” som inrättats inom ramen för Gazaplanen, vars stadga grundar sig på Trumps personliga envälde och staternas inträdesavgifter på en miljard dollar. Det väsentliga är att även om rådet ses som ett internationellt fördrag och en internationell organisationsform, berättigar det Trumps livslånga och till och med ärftliga maktutövning. Förenta staterna skulle således inte vara part i stadgan om inte senaten beslutar det (Schein 2026). En annan viktig punkt är att omnämnandena av Gaza har övergått i diskussioner om att främja en mer allmän ”fred”. Trump har antytt att ”fredsrådet” skulle vara en konkurrent till FN, vilket också har noterats i repertoaren av statliga representanter som driver sina egna intressen. Detta exemplifieras mer eller mindre av alla länder som har anmält sig till ”fredsrådet”, såsom Indonesien, som förespråkar Subiantos oligarkiska populism och Ungern, som förespråkar Orbáns euroskeptiska och nationalistiska populism (Pikkarainen 2026).
Samtidigt har man under Förenta staternas ledning skurit ned belopp från utvecklingssamarbetet, vilket man i princip inte skulle ha råd med i den globala obalansen mellan syd och norr, som Lehtinen (2025) och Saarenheimo (2025) tidigare har konstaterat i FSF:s blogg. Den nuvarande verksamheten erkänner inget globalt ansvar, men berör ändå oss alla oberoende av landsgränserna. Den omfattar en princip där även de som inte deltar i beslutsfattande eller verksamhet utsätts för antingen negativa eller positiva externa effekter som antingen kan minimeras eller maximeras för att främja hållbar utveckling.
Vid sidan om företagsansvar framhävs staternas roll genom internationellt utformade samarbetsstrukturer: till exempel utgör EU och dess medlemsstater tillsammans världens största finansiär av offentligt utvecklingssamarbete (Kuisma et. al. 2021). Men finansiärerna måste fråga sig om utvecklingsbiståndets effekt motsvarar förändringarna i den globala verksamhetsmiljön. Detta på grund av att utvecklingspolitikens nuvarande tyngdpunkter är snedvridna för allt starkare demokratiska förhållanden eller för en övergång från auktoritära förhållanden till demokrati (Utvecklingspolitiska kommissionen 2024). De lämpar sig dock inte som sådana för situationer i stater som kämpar med en försvagad demokrati.
Antalet liberala demokratier var som högst (44) 2009, men som det ser ut nu har andelen som bor i odemokratiska stater 2022 återgått till samma nivå som 1986. Enligt V-Dem-institutet lever ungefär 72 procent av världens befolkning i olika grader av autokrati, alltså politiska system där formella val ordnas, men där förvaltningen inte är demokratisk (Utvecklingspolitiska kommissionen 2024). Sådana valautokratier är bland annat Etiopien, Moçambique och Tunisien. Den försämrade yttrandefriheten har synts till exempel i parlamentsvalet i Moçambique, då myndigheterna stängde av internetförbindelsen från alla mobila enheter för att förhindra spridningen av kritik mot regeringen (Tilli 2025).
Den största försämringen av demokratin har skett i synnerhet i länder med medelinkomst, såsom Latinamerika, Europa och Centralasien. 42 stater håller på att bli mer autokratiska, och det är beaktansvärt att dessa länder är hem till 43 procent av världens befolkning. Detta förklaras bland annat av Indiens stora folkmängd (Utvecklingspolitiska kommissionen 2024). Samtidigt lever endast 6,6 procent av världens befolkning i stater som definierats som helt demokratiska (Tilli 2025).
Överlappande kriser, såsom coronapandemin, klimatförändringen och kostnadskrisen, har varit ägnade att påverka i synnerhet de allra fattigaste människornas levnadsförhållanden. Tron på demokrati har å andra sidan också försvagats av den globala nordens föraktfulla åtgärder i anslutning till bekämpning av migration eller ojämlikhet i vaccinationstäckningen. Utvecklingssamarbetet ska inte vara en fortsättning på de kolonialistiska relationerna inom dessa ramar. Det kan dock internaliseras så att självbestämmanderätt jämställs med auktoritarism hos odemokratiska ledare (Utvecklingspolitiska kommissionen 2024). Det är anmärkningsvärt att auktoritära aktörer inte är beroende av utvecklingsbistånd, som binder en till beslutsfattande som tar hänsyn till mänskliga rättigheter och demokrati. I synnerhet när det gäller handels- och säkerhetspolitiken finns det anledning att harmonisera motstridigheter i fråga om demokratistödet.
I slutändan är det viktigt att återgå till grunderna: demokrati är inte en kommersialiserad importprodukt, utan ett inre behov som härrör från staten och dess medborgare själva. Förutom att dela information, resurser och fungerande praxis med den globala nordens röst vore det lika viktigt att identifiera demokratiska innovationer i den globala södern och lära sig av dem på båda sidor. Till exempel i Afrika har man identifierat processer som inkluderar ”hybrider”. Deltagande budgetering som tagits i bruk i Latinamerika har senare påträffats även i Finland (Utvecklingspolitiska kommissionen 2024).
Och även när det finns medel ska man i utvecklingssamarbetsprojekten tänka på den långsiktighet som behövs i arbetet, i synnerhet när det är fråga om kulturella attityder och beteendeförändringar som i stället för att stärka demokratin anknyter till att bromsa dess försämring och skydda värdefulla befintliga funktioner. Då uppfattas demokratistödet som en helhet där demokratiska institutioner, rättsstaten och medborgarsamhället påverkar varandra dynamiskt (Utvecklingspolitiska kommissionen 2024). Det som är givande i demokratiarbetet är dock att det civila samhället inte är ett statligt eller lokalt tillstånd, utan snarare ett överstatligt och gränsöverskridande ställningstagande.
Källor:
Utvecklingspolitiska kommissionen. 2024:1. Demokratia vaatii vahvistamista kaikkialla. Tillgänglig: https://www.kehityspoliittinentoimikunta.fi/wp-content/uploads/sites/27/2024/01/kpt_demokratia_vaatii_vahvistamista_kaikkialla.pdf
Kuisma, M., Liappis, H., Pentikäinen, M., Silvola, H. 2021. Globaali vastuu: Käsite ja indikaattorit Suomen kestävän kehityksen edistämiseksi. Opinio Juris. Tillgänglig: Valtioneuvoston kanslian tilaama selvitys Suomen verrokkimaissa käytössä olevista ja kansainvälisissä järjestöissä kehitetyistä globaalin vastuun indikaattoreista
Pikkarainen, E. 2026. Grafiikat näyttävät, millainen Trumpin ”rauhanneuvostosta” on tulossa. Helsingin Sanomat. Tillgänglig: https://www.hs.fi/maailma/art-2000011765855.html
Scheinin, M. 2026. Donald Trumpin rauhanneuvosto on suuruudenhullu rakennelma. Helsingin Sanomat. Tillgänglig: https://www.hs.fi/mielipide/art-2000011763130.html
Similä, V. 2026. Maailma muuttui lopullisesti sunnuntaina kello 17.15. Helsingin Sanomat. Tillgänglig: https://www.hs.fi/kirjeenvaihtajat/art-2000011759592.html
Tilli, R. 2025. Demokratian tila kahden vuosikymmenen taantumassa. Demo Finland. Tillgänglig: https://demofinland.org/demokratian-tila-kahden-vuosikymmenen-taantumassa/
