Riksdagsvalvår. Vinterns snöfall har begravt gatorna i så stora mängder snö att mindre vägar riskerar att bli oplogade. Underhållet av huvudlederna har prioriterats högt så att stora lagpaket inte skulle drunkna i snödrivorna. Folket väntar spänt på att se om VR:s sista tåg också anländer enligt tidtabell, eller om de tvingas ta bussen för den sista biten av resan. Vårens kvitter har börjat ovanligt tidigt. Riksdagskandidaterna, partiernas kommunikationsmaskineri, medborgarorganisationerna och de aktiva medborgarna sjunger i kapp på både sociala medier och torg. Alla har samma mål: att berätta för väljarna om just deras vision för ett bättre samhälle. Att lova en bättre morgondag.
I ungdomarnas ögon ser framtiden inte nödvändigtvis så ljus ut. Inkomstutvecklingen mellan åldersklasserna är oroväckande: 20–29-åringarnas relativa inkomstutveckling är tiotals procent långsammare än andra åldersklassers. För 30–39-åringarna har medianinkomsten sjunkit under de senaste sju åren. I en artikel i Helsingin Sanomat motiveras 20–29-åringarnas långsamma inkomstutveckling med att det ingår många studerande i den här gruppen och att inkomstnivån för jobb som erbjuds för unga är i lägre änden.
Det här är problemets kärna. Inverkan av omvälvningarna i arbetslivet syns först i de yngre generationerna. I början av karriären kommer en fast anställning inte på fråga. Det reflekteras i löneutvecklingen. Samtidigt har nedskärningarna i den sociala tryggheten en direkt inverkan på de ungas disponibla inkomst. Under de två senaste mandatperioderna har studerandena varit de största förlorarna. Vad gäller disponibel inkomst är redan utgångsläget i svagaste laget.
Man har ändå försökt kompensera nedskärningarna i studerandenas sociala trygghet med en möjlighet att lyfta mer studielån. Beslutsfattarna hade som mål att varje studerande skulle ha tillgång till minst 1100 euro i månaden. Det lyckades de med. Fast det betyder ju att hälften av studerandenas försörjning består av lånade pengar.
Studielånsbeloppet höjdes 2014 och 2017, vilket kan ses i en explosionsartad ökning i antalet studielån som staten gått i borgen för. Lånebeståndet har fördubblats sedan 2013. Enligt Finlands Banks uppskattningar kan fyra (4) miljarder euro överskridas redan i början av 2020.
Jämförelsevis är statens årsbudget 55 miljarder euro.
Studielånet är förstås inget skrämmande eller farligt. En del studerande använder det för engångsanskaffningar eller för att köpa bättre mat, andra investerar det. Men är det rättvist att en del måste använda lånade pengar för att täcka nödvändiga kostnader som mat, el, försäkringar eller medicin? Efter boendeutgifterna har studerande kvar cirka 150 euro i månaden för andra utgifter. Alltså ungefär en femma per dag. Och som en påminnelse: ingen annan befolkningsgrupp tvingas skuldsätta sig för att trygga sin försörjning.
Så hur ska vi börja lösa det här? De extra utgifterna i statsbudgeten kommer nästan automatiskt att koncentreras på de äldre generationerna i och med en ökning i social-, hälsovårds- och pensionsavgifter. Det är de unga och kommande generationer som ansvarar för att betala de här kostnaderna.
Om vi vill att det här samhället ska bli rättvist mot ungdomarna, måste vi i valet diskutera annat än bara vårdkostnaderna (hur viktigt det än är att ta hand om äldre människor). Om du tycker att statsskulden inte ska lämnas åt de unga, ger jag dig ett tips: skär inte ner på utbildningen, eftersom det kommer att ha en direkt inverkan på kommande generationer. Eller det har redan haft det.
Därför vädjar jag till dig, bästa riksdagskandidat: fundera på hur du kan förbättra de ungas ställning. Säg det hög före valet. Och handla enligt ditt mål – bevara väljarens konsumentskydd.
Jani Sillanpää
Socialpolitisk sakkunnig på FSF
