En tillgängligare högskoleutbildning, ett mer kompetent Finland

Nästan 80 procent av de nya arbetsplatserna som uppstår förutsätter kompetens på högskolenivå. Detta konstateras i Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) dokument Jatkuvan oppimisen uudistus – Miten työikäisten osaaminen varmistetaan. Finländarnas kompetens är på god nivå ur internationellt perspektiv, men kompetensutvecklingen hopar sig väldigt ofta på dem som redan har god ställning på arbetsmarknaden och strukturella möjligheter att vara framgångsrika. Utbildningen är alltså inte lika tillgänglig för alla.

För att svara på de allt mångsidigare kompetenskrav som orsakas av omvälvningarna i arbetslivet och för att minska ojämlikheten i samhället bör målet vara att allt fler från olika slags bakgrund ska kunna utbilda sig så långt som möjligt. Därför har UKM börjat bearbeta en tillgänglighetsplan för högskoleutbildningen. Planen siktar på att utbildnings- och kompetensnivån ska stiga på alla utbildningsstadier, skillnaderna i lärande ska minska och den utbildningsmässiga jämlikheten ska öka. Regeringen bör ges erkänsla för att den har mod nog att försöka utreda och förbättra utbildningens tillgänglighet, för det finns mycket att göra.

Den nationella visionen för högskoleutbildningen 2030 ställer upp målet att minst 50 procent av varje åldersklass ska avlägga en högskoleexamen. För att målet ska uppnås krävs en delad vision och systematiska åtgärder på alla utbildningsnivåer, från småbarnspedagogiken till högskolorna.

Högskoleutbildningens tillgänglighet består av flera olika faktorer, och en del av dem är kopplade till den tidigare utbildningsvägen. Man bör ingripa i könsindelade val av utbildningsområde redan inom småbarnspedagogiken till exempel genom genusmedveten fostran. På alla utbildningsstadier bör det fästas uppmärksamhet vid den inverkan som familjens socioekonomiska bakgrund har.

Ofta stupar utbildningens tillgänglighet just i övergångsskedena. Ibland erbjuds ingen handledning, och ibland stängs dörren till högskolan av sämre studieframgång på föregående nivå. Därför borde man till exempel trygga högklassig individuell studiehandledning för alla studerande genom att anpassa antalet studiehandledare till antalet studerande. I utbildningsstadiernas övergångsskeden borde man kunna gå vidare till högskolestudier oberoende av studieframgången på andra stadiet.

Det är också möjligt för högskolorna att främja utbildningens tillgänglighet – och det bör de också göra. Högskolorna bör till exempel göra det möjligt att utnyttja flexibla studiemetoder med olika slags genomförandesätt för bland annat långtidssjuka eller plötsligt insjuknade studerande, studerande med inlärningssvårigheter eller familj samt ensamförsörjare. Under undantagstillståndet som orsakats av coronaviruset har vi kunnat genomföra utmärkta försök med flexibla distansstudier, och vi kommer säkert att kunna hitta nya tillvägagångssätt i den här svåra situationen som kan öka utbildningens tillgänglighet i framtiden.

Det är viktigt at arbetsgruppen som ministeriet tillsatt också funderar på högskolornas interna, lokala tillgänglighetsplaner. Samtidigt ska man i helhetsbilden sköta om en av den finländska utbildningens viktigaste hörnstenar, den avgiftsfria högskoleutbildningen, som är den största faktorn som främjar utbildningens tillgänglighet i vår historia.

En av de viktigaste frågorna inom arbetet med tillgänglighetsplanen är de underrepresenterade befolkningsgruppernas delaktighet och kompetens. Även om det finländska utbildningssystemet ses som en modell för jämlikhet är högskoleutbildningen i själva verket inte jämlik för alla befolkningsgrupper. Separata ansökningar för underrepresenterade grupper, som yrkeshögskolor till exempel erbjudit sökande med romsk eller invandrarbakgrund, kan anses utgöra god praxis för att förbättra tillgängligheten. Det lönar sig att fundera på om utbildningssystemet borde innehålla åtgärder riktade till underrepresenterade grupper, till exempel utbildningsmodeller, -metoder och stöd som kan skräddarsys. Det är också viktigt att identifiera och erkänna varför vissa grupper är underrepresenterade.

Vi måste ta hjälp av sektorsövergripande metoder och till exempel använda intersektionell feminism som redskap för att hitta konkreta sätt att främja allas möjligheter att ta del av högskolestudier. Utbildningen blir inte tillgänglig av sig själv, utan det kräver starka, proaktiva, mätbara och därmed effektiva åtgärder. Nationella planer hjälper inte alltid, utan det behövs också åtgärder som lämpar sig för lokala behov.

Förutseende av kompetens, en tillgänglighetsplan som omfattar hela landet, samt konkreta mål och verksamhetssätt som lämpar sig för praktiken utgör tydliga steg mot utbildningsmässig jämlikhet.

 

Paula Karhunen

Styrelsemedlem

 

Touko Niinimäki

Socialpolitisk sakkunnig

Nyaste publikationer

Se mer
SYL contact us SYL logo
Har du frågor? Kontakta oss!
Vi är experter på studentliv och står till din tjänst. Vi svarar gärna på alla aktuella frågor som gäller studerande och högre utbildning.