Minns du det förra millenniets sista stunder? Världen hade skakat av sig dammet efter det kalla kriget och välkomnade hoppfullt det nya årtusendet. Med europeiska ögon verkade den globala marknadsekonomin och den liberala demokratin ofrånkomligen som segerrika recept. Finland hade lämnat bakom sig en historiskt svår lågkonjunktur och höll på att ta över världen med sina mobiltelefoner. Ekonomin växte, tack vare webben var vad som helst möjligt, och den internationella gemenskapen svor i fredlighetens namn.
Det har snart gått 18 år sedan millennieskiftet. Fastän tiden gått snabbt har det också hänt mycket. Människornas framtidshorisont har fått helt nya betydelser. Den internationella situationen har tillspetsats och lett till konflikter och krig, och även västerländerna har tvingats lära sig att leva i skuggan av ny slags terrorism och våld. Den misslyckade eftervården av den globala finanskrisen 2008 och eurokrisen som följde har gjort sitt för att skapa fruktbar jord för främlingsfientlighet och extremhögerns ökade popularitet. Men visst har mycket också blivit bättre i 2000-talets värld.
En faktor som omvälver framtidshorisonten är dock överlägsen alla andra. Ju längre in i det nya årtusendet vi kommer, desto tydligare har klimatförändringens hotbilder blivit. Medvetenheten om klimatförändringen har ökat och tagit första plats i bedömningar som till exempel gjorts av ledande ekonomi– och säkerhetsorganisationer. Nuförtiden anser största delen av européerna att klimatförändringen är ett betydande hot. Samtidigt upplever amerikanska generation Y att klimatförändringen är det största hotet i vår tid och är beredda att ändra sin livsstil för att beskydda miljön. Finländarna är medvetna om hur viktigt det är att hejda klimatförändringen, men villigheten att vidta åtgärder lämnar mycket övrigt att önska.
För att stoppa klimatuppvärmningen krävs historiskt snabba och omfattande åtgärder. Alla betydande åtgärder för att förhindra en farlig klimatförändring måste vidtas inom minst samma tid som det gått sedan vi firade millennieskiftet. Det vill säga att då barnen som föds nu blir myndiga på 2030-talet måste en fundamental förändring ha skett i samhället. Vilka slags förändringar är det då fråga om?
En vägkarta över hur man snabbt kan nolla koldioxidutsläppen som nyligen publicerades i tidningen Science sammanfattar de steg som bör tas. Under 2030-talet måste industriländernas (inbegripet Finlands) energisystem, trafik, boende och industri vara kolneutrala. Oljan ska ha försvunnit som energikälla och bilar med förbränningsmotor ska ha tagits ur bruk. All flygtrafik samt tillverkningen av betong och stål ska vara kolneutrala. Istället för fossila bränslen kommer världens energimarknader att domineras av en helt ny generation av koldioxidsnåla energilösningar. Samtidigt kommer jordens naturliga förmåga att binda koldioxid att ha ökats drastiskt genom en ökning i skogarnas kolsänkor och en minskning i utsläppen som orsakas av jordbruket. Dessutom används tio- eller hundratusentals kolupptagnings- och ‑deponeringsenheter som tar upp tonvis med koldioxid från atmosfären och som för tillfället endast är på försöksstadiet. Det är endast genom denna typ av åtgärder som världen kan uppnå nettonollutsläpp 2050, vilket skapar förutsättningar för att stoppa klimatuppvärmningen vid de två grader som eftersträvas.
Medvetenheten om klimatförändringens värsta hotbilder i kombination med det enorma projektet att förändra samhällena kan leda till förtvivlan, ångest eller apati. Men endast en verklig lägesbild över klimatförändringen och de åtgärder som krävs för att stoppa den kan fungera som utgångspunkt för en tillräcklig motivation, lösningsfokus och hopp.
Den industriella civilisationen har kunnat producera välstånd utan like. Det är en historisk paradox att samhällena som matats med fossil energi har visat sig vara ytterst ohållbara. Enkelt uttryckt: växthusgasutsläppen som orsakas av den fossila ekonomin hotar den industriella civilisationens existens. Vi har ärvt ett energisystem, en infrastruktur och levnadsvanor av tidigare generationer som nu måste förnyas historiskt snabbt. Det sägs att de gångna generationernas gärningar tynger på de kommande generationernas axlar, och detta får en ännu djupare betydelse under klimatförändringens tidsålder.
För att hejda klimatförändringen och förbereda sig på den måste samhällena genomföra en historisk ekologisk återuppbyggnad som kan jämföras med återuppbyggnaden efter andra världskriget. Den finländska efterkrigsgenerationen skaffade bostäder för de evakuerade, betalade krigsskadestånden och skapade ett historiskt välfungerande samhällsprojekt, en välfärdsstat som baserade sig på en utvidgning av de sociala rättigheterna. Myntets andra sida var förstås att utvecklingen byggde på en kontinuerlig ökning i energiförbrukningen, utsläppen och användningen av resurser.
En ekologisk återuppbyggnad avser betydande förändringar i infrastrukturen vad gäller till exempel energisystemet, boendet, transporten och matproduktionen. Dessa kommer å sin sida att skapa massvis med nytt arbete och nya kompetensbehov. När energin från de fossila bränslena inte längre kan användas av världsekonomin och samhällena, och om de förnybara energikällorna inte kan möta behovet inom den utsatta tidtabellen måste samhällena lära sig att klara sig med betydligt mindre energiförbrukning.
Ekologisk återuppbyggnad betyder alltså också en väldig kulturell förändring. Vi måste lära oss att arbeta, bo, förflytta oss och äta i en värld med mindre energiförbrukning och allt knappare resurser. Förändringarna är också så snabba och omfattande att de inte kan genomföras endast genom marknadslösningar, utan samhällena måste styras målmedvetet mot en koldioxidsnål väg. Aktiva och modiga åtgärder från statens håll är en grundläggande förutsättning för att vi ska kunna frigöra oss från den fossila ekonomin.
Ingen måste flytta till en stuga i skogen under de kommande åren – om man inte vill, förstås. Den ekologiska återuppbyggnadens tid betyder inte att de nuvarande generationernas framtid måste vara dystrare än det förflutna. Tvärtom kommer människorna i den nya kompetensens och de nya arbetsuppgifternas värld sannolikt att oftare ställa frågor som verkligen är viktiga. Hurdan utbildning och kompetens vill jag ha så att jag kan leva på ett hållbart sätt? Hurdant arbete vill jag göra så att jag kan göra min del för att främja en heltäckande ekologisk återuppbyggnad? Generationen som kommer att lösa klimatförändringen kommer alltså att fråga sig om vi genom våra handlingar bygger ett sådant framtida samhälle där vi kan leva ett gott liv i enlighet med miljöns bärkraft.
Tero Toivanen
Skribenten är doktorand vid Helsingfors universitet och den självständiga forskningsenheten BIOS
