Personer födda 1987 är den mest undersökta årskullen på riksomfattande nivå i Finland. Uppföljningen inleddes redan på 1990-talet, då man observerade 60 000 barn från graviditetens början ända till skolåldern. Uppföljningen fortsatte på 2000-talet. I samband med 21 års granskningen av undersökningen Nationell födelsekohort 1987 upptäcktes det att problem och deprivation som ärvs från en generation till en annan är ett omfattande och mångfasetterat samhälleligt problem. Fastän det går bra för största delen av ungdomarna behöver ändå en betydande del av barn och unga stöd för att fatta tag om samhället.
I rapporten om 25 års uppföljningen som publicerades i fjol beskrivs hur bra eller dåligt de unga mår genom olika indikatorer: användningen av olika slags förmåner och tjänster, fysisk hälsa, mental hälsa, brottslighet, försörjning, sysselsättning, rehabilitering och arbetsoförmåga.
Största delen av de unga vuxna i denna årskull mår fortfarande bra och deras övergång till vuxenlivet har gått bra, utan större problem beträffande utbildning, hälsa, försörjning eller sysselsättning. En del av de unga vuxna upplever däremot problem i denna övergångsfas. Nio år efter att de gått ut grundskolan hade var sjunde i denna åldersklass inte avlagt någon examen efter grundskolan. Nästan var tredje har i något skede varit tvungen att lyfta utkomststöd. Var tredje i åldersklassen har också fått antingen en psykiatrisk diagnos eller köpt psykofarmaka.
Föräldrarnas låga utbildningsnivå och behov av utkomststöd har ett samband med barnets risk att förbli utan utbildning samt ökar barnets behov av utkomststöd. Föräldrarnas utbildningsbakgrund har en stark inverkan på barnets utbildning, och den unga personens egen utbildningsnivå är kopplad till så gott som alla indikatorer för välbefinnande som behandlades i undersökningen: försörjning, hälsa, sysselsättning och arbetsoförmåga.
De regionala skillnaderna i de unga personernas välbefinnande var ställvis stora, och faktorer som var problematiska vad gäller välbefinnande var oftare lokaliserade till landsbygden är till staden. Även flyttningar under barndomen och ungdomen observerades ha ett samband med faktorer som äventyrar välbefinnande.
Barnen som föddes 1987 är depressionens barn – de inledde sin skolgång på 1990-talet under den djupaste depressionen. Men kan de ekonomiska konjunkturerna beskyllas för de ungas illamående? Det fanns ingen motsvarande jämförelsekohort, och därför har det ifrågasatts hur generaliserbara resultaten är. För att åtgärda detta inleddes en uppföljning av barn födda 1997.
De preliminära resultaten visar att antalet mentala störningar som diagnostiserats inom specialsjukvården ökade med 60 procent bland kvinnor och med 50 procent bland män. I vissa diagnosgrupper var ökningen klart större än detta.
Bland barnen födda 1997 var också ett större antal placerade utanför hemmet än bland dem som föddes ett årtionde tidigare. Detta väcker frågan: har illamående bland barn och unga ökat, eller är det lättare för dem som behöver socialvårdstjänster att få tillgång till dem? Detsamma gäller mentalvårdstjänster för unga, vars antal medvetet ökats. Därmed är det möjligt att det endast är tjänsternas omfattning som ökat, inte antalet problem med välbefinnande.
På vissa delområden inom välbefinnande har utvecklingen varit positiv. Uppföljning på basis av register visar att antalet domar för brott samt antalet självmord har minskat. Enkäter visar att hälsobeteendet har förbättrats. Välbefinnande bör mätas med flera olika indikatorer så att man kan omfatta livets olika delområden.
Hur kan man då förbättra barns, ungas och unga vuxnas hälsa? Sociala investeringar som riktas till barnfamiljer är viktiga. Förutom hemmet spelar övriga uppväxtmiljöer, till exempel högklassig dagvård, skola och hobbyer, en viktig roll i att stöda tidigt välbefinnande. I den tidiga barndomen bygger man upp välbefinnande inför ungdomen och vuxenåldern. Livets vändpunkter är särskilt viktiga: när man slutar skolan, får en studieplats, flyttar hemifrån, kommer ut i arbetslivet och bildar familj. I dessa skeden bör skyddsnätet och tjänsterna som finansieras med offentliga medel i synnerhet stöda dem som inte har det så lätt med förändringar.
Mika Gissler är forskningsprofessor och Tiina Ristikari är specialforskare vid Institutet för hälsa och välfärd
