Under undervisnings- och kulturministeriets årliga seminarium om studerandeantagningen, som hölls den 7 november, presenterades ett poängsättningsverktyg för projektet som utreder användningen av studentexamen i studerandeantagningen, vars syfte är att förenhetliga poängsättningspraxisen vid olika universitet och inom olika branscher.

Som en grov sammanfattning kan man säga att det rekommenderas att universiteten poängsätter studentexamens vitsord L–C, och olika ämnesval ger olika slags poängkombinationer. Flest poäng ges för goda vitsord i lång matematik och modersmål. Detta motiverades med att goda vitsord i matematik, modersmål och svenska har en stark koppling till god studieframgång också under högskolestudierna, och att de oftast också korrelerar med goda vitsord i andra ämnen. Å andra sidan påpekas det också i bakgrundsmaterialet att sambandet varierar från ämne till ämne, och att det är svårt att dra slutsatser som gäller hela universitetssektorn.

Det finns tre poängsättningstabeller som kan användas för att göra lite olika betoningar, och ämnena kan välja ett läroämne som de viktar och för vilket sökandena får fler poäng än de annars skulle få enligt tabellen. Det är också beaktansvärt att även vitsord som är lägre än C poängsätts i yrkeshögskolorna.

Det som är bra med poängsättningstabellen är att den förenhetligar poängräkningen och gör den tydligare för sökanden. För tillfället ges det också poäng för studentexamen. Dessutom är det möjligt att komma in till vissa ämnen direkt med betyget, och i vissa ämnen räknas poängen från betyget ihop med poängen från inträdesprovet. Poängsättningen har varierat från universitet till universitet, och förutsägbarheten har varit dålig för sökandena.

Man har alltid försökt lösa all världens problem med studerandeantagningen. Reformen som pågår just nu motiveras med en snabbare övergång till arbetslivet. Ökningen i studentexamens betydelse motiveras med att om man ökar betydelsen kommer alla att skärpa sig lite mer under studentskrivningarna. Särskilda betoningar inom poängsättningsverktyget har också motiverats med en oro för de finländska ungdomarnas försvagade kunskaper till exempel i matematiska och naturvetenskapliga ämnen. Det har förstås också framförts befogad oro över att abiturientvåren är onödigt belastande då man samtidigt måste plugga inför studentskrivningarna och inträdesproven.

Dock är det problematiskt på många sätt att använda studerandeantagningens signalpåverkan för att styra utbildningspolitiken. Det pågår också en gymnasiereform inom vilken man funderar på att öka valfriheten och skapa olika slags ämneskombinationer. I styrgruppen har vi fört en högstämd diskussion om fenomenbaserat lärande och den nya allmänbildningen, men väldigt ofta slutar diskussionen med: ”men hur syns det här i studentskrivningarna?”

Efter att ha suttit i arbetsgruppen har jag fått en stark känsla av att man nu bara gör det som reformen av studerandeantagningen och studentskrivningarna kräver. Jag tycker att det skulle behövas en betydligt mer omfattande diskussion om vad andra stadiets roll är på studievägen ur livslångt lärandets perspektiv. Hur påverkar valen på andra stadiet utbildningens ärftlighet, och hur kunde man underlätta övergångsfaserna för dem som har svårigheter med att välja?

Under seminariet om studerandeantagning hörde jag flera gånger sägas: ”nog måste man bli belönad för sin framgång”. Jag önskar att Finlands utbildningspolitiker skulle ha lite mer förståelse för varifrån framgången kommer. De senaste PISA-resultaten visar att familjebakgrundens, bostadsområdets eller könets inverkan på inlärningsresultaten har ökat. Jag skulle oroa mig betydligt mer för detta än för vilken plats vi kommer på i den internationella jämförelsens topp. Om valfriheten i gymnasiet ökas ytterligare kommer de framgångsrika fortsättningsvis vara de som har det sociala och kulturella kapitalet att göra rätt val med tanke på sin framtida framgång. Rakt ut sagt kommer de högskoleutbildade stadsbornas barn att etableras som ”de framgångsrika”.

I samband med antagningsreformen diskuteras det inte vem vi vill ha i våra högskolor. Vi vet att till exempel andra generationens invandrares andel vid våra universitet är skamligt låg. Finns det verkligen en vilja att göra något åt saken, eller kommer vi alltid att skylla på de lägre utbildningsnivåerna och deras lärare? Det finns inte ett enda korrekt sätt att genomföra antagningen av studerande, utan det finns olika sätt. Syftet med reformen som nu pågår är att välja de bästa och snabbaste studerandena. Detta tjänar säkert regeringens spetsprojekts mål, men tjänar det vårt samhälle i större utsträckning?

I ganska många diskussioner som berör omvälvningarna i framtidens arbetsliv framhävs egenskaper som empati, uthållighet, sociala färdigheter och kritiskt tänkande. Hur testar vi dessa egenskaper i högskolornas studerandeantagning? Olika ämnen kan ha olika åsikter om hurdana studerande som klarar sig bra inom ämnet, och hurdana människor man vill ha inom branschen.

Tidigare i höst föreslog FSF att studentskrivningarna skulle ersättas med kompetenstest som omfattar hela åldersgruppen och som testar grundläggande färdigheter, inlärningsfärdigheter och tillämpning av information.  Hur dessa resultat skulle utnyttjas i antagningen av studerande är en annan sak, eftersom det främsta syftet vore att fastställa en gemensam kompetensnivå för hela andra stadiet som varje medborgare ska uppnå. Idén är radikal, eftersom den skulle göra andra stadiets utbildningsformer likvärdiga på ett helt nytt sätt.

Niina Jurva,

Koordinator för samhällelig påverkan,

Utbildningspolitisk sakkunnig,

FSF