I Finland har man som mål att inleda en totalreform av den sociala tryggheten under den kommande mandatperioden. Den här nödvändiga reformen har förberetts i drygt ett år bland annat inom projektet TOIMI. Majoriteten av partierna har också publicerat någon typ av modell för hur den sociala tryggheten borde se ut i framtiden. I Finlands politiska system lyckas knappast något parti förverkliga sin vision för den sociala tryggheten i dess ursprungliga form, utan resultatet kommer sannolikt att vara någon slags kombination av modellerna som nu föreslås.
Det finns stora skillnader mellan partiernas modeller vad gäller deras attityd till studerande som grupp. I SDP:s allmäntrygghetsmodell (Yleisturva) är studerandena med, liksom i De Grönas och Vänsterförbundets modeller för en basinkomst. Centern har också konstaterat att studerandena på längre sikt kunde börja omfattas av modellen för grundtrygghet som partiet föreslår. Jag oroar mig ändå för att studerandena inte beaktats i flera av modellerna som publicerats.
Jag tycker att vi inte kan tala om en totalreform om man kommer att lämna en stor grupp människor, d.v.s. studerandena, helt utanför reformen. Studerande lever i samma verklighet som alla andra, och de måste också betala hyra, räkningar och mat under sin studietid. I dagsläget består studerandenas sociala trygghet av studiepenningen och det allmänna bostadsbidraget. Studielånet är ett bra sätt att komplettera försörjningen, men ingen borde tvingas att betala nödvändiga levnadskostnader med lånade pengar. Summan som blir över av studiepenningen och bostadsbidraget efter att studerande betalat hyran räcker inte till för att trygga heltidsstudier – vilket borde vara studerandenas största och viktigaste uppgift.
Bakom reformen finns också en synpunkt som många undertecknar: Finlands system för den sociala tryggheten motsvarar inte längre de behov som det skapades för att uppfylla under årtiondena. Liksom den övriga sociala tryggheten har också studiestödet blivit efter i utvecklingen. Studiestödet har nog reformerats, utvecklats och skurits ner konstant. Ofta har de här åtgärderna ändå genomförts utan en systematisk helhetsbild och med större fokus på utbildningspolitiska mål är på det bästa sättet att ordna studerandenas sociala trygghet. Som resultat är studiestödet en osammanhängande och otillräcklig form av den sociala tryggheten.
Studerandenas försörjning måste ses över som en del av totalreformen av den sociala tryggheten
Studerandenas försörjning måste därför ses över som en del av totalreformen av den sociala tryggheten. Stödnivån ska möjliggöra heltidsstudier utan att studerandena tvingas skuldsätta sig, och studerandenas sociala trygghet ska vara flexibel så att det är möjligt att arbeta vid sidan av studierna. Liksom alla andra ska studerandena ha rätt till en tillräcklig social trygghet som de kan leva på. Den offentliga sektorns mål att göra besparingar måste flyttas bort från unga individers skuldror.
Totalreformen av den sociala tryggheten kommer att vara en utdragen process, och reformen kommer knappast att genomföras på en gång. I fjol föreslog Juho Saaris arbetsgrupp som behandlade ojämlikhet att reformens första steg borde vara att slå samman förmånerna på miniminivå (t.ex. arbetslöshetsdagpenningen och sjukpenningen). Senare fick tanken också genklang från olika delar av det politiska fältet. Tyvärr räknas inte studiepenningen i de nuvarande diskussionerna med i förmåner på miniminivå fastän dess nivå för tillfället endast är 250 euro i månaden – alltså verkligen en förmån på miniminivå. Studiepenningen måste vara med när man utvärderar och diskuterar sammanslagningen av förmåner på miniminivå.
Överhuvudtaget måste studerandena få vara med redan från början när den långa reformprocessen för den sociala tryggheten inleds under kommande mandatperiod. I Finland finns det cirka 300 000 högskolestuderande vars livssituation på många sätt skiljer sig betydligt från den övriga befolkningen. Genom att ta med studerandena i beredningen av reformen kan vi se till att reformen verkligen betjänar hela samhället på ett effektivt sätt och att denna betydande grupps röst och behov blir hörda.
Titta Hiltunen
FSF:s styrelsemedlem
