Vad återstår för unga när de stora åldersklasserna förnyar grundtryggheten?

 

Vi lever i ett Finland som åldras snabbt. De stora åldersklasserna efter kriget, så kallade baby boomers, går i pension med arbetspensioner, offentliga tjänster och andra förmåner som de och deras föregångare planerat och infört under det att de har byggt upp välfärdsstaten. Det verkar som om det inte har funnits någon gräns när de utvecklat förmåner och tjänster som täcker en mängd sociala risker och hälsorisker.

Det verkar också som att de inte har lyckats beakta långtgående konsekvenser när de utvecklat ett system som grundar sig på en hög sysselsättningsgrad bland de stora åldersklasserna och på skatter som betalas för arbetsinkomster. Frågan om hur vi kommer att finansiera vår välfärdsstat i framtiden är inte ny. Under decennier har vi funderat på hur det omfattande offentliga systemet kan flyga, som en humla med väldigt små vingar. Förklaringar har sökts i förtroende och kohesion, men tillräcklig finansiering har troligen också bidragit till allt det här.

Hittills har alla försök att reformera välfärdsstaten varit mer eller mindre dömda att misslyckas. Under depressionen på 1990-talet var välfärdssystemet utsatt för betydande nedskärningar och åtstramningar eftersom de var oundvikliga. Sedan början av 2000-talet har det talats om en helhetsreform av den sociala tryggheten, men med klent resultat. Uppenbarligen befinner vi oss igen i en situation där det inte finns något annat val. Vi får höra att stora beslut ska fattas så att kommande generationer kan få ett bättre samhälle.

Då infinner sig frågan om vi har en gemensam vision för en bättre framtid. I vilken riktning vill vi utveckla vår välfärdsstat? Vilka åsikter och ideologier grundar välfärdsstaten sig på? Bakom debatten ”vi måste göra något” finns alltid värderingar som vi stöder oss på när vi bestämmer riktningen för reformer.

När vi berättar att det inte finns något annat alternativ för dagens unga visar det att vi är ovilliga att föra en verklig diskussion om framtiden. Även om vi lyssnar på unga, så kan de verkligen påverka hur vår välfärdsstat kommer att se ut, exempelvis efter sote-reformen? I det här avseendet gynnar dagens befolkningsstatistik inte unga. Bland våra 200 riksdagsledamöter finns det 15 ledamöter som är födda på 1940-talet, 41 som är födda på 1950-talet och 65 som är födda på 1960-talet. I den nuvarande riksdagen har vi endast en riksdagsledamot som är född på 1990-talet.

Ålder ger erfarenhet, vilket gör det möjligt att betrakta frågor ur olika perspektiv och att också skapa sig en djupare förståelse för hur dagens samhälleliga förändringar förhåller sig till det förflutna och tidigare reformer. De som är födda på 1950- och 1960-talet har också egen erfarenhet av den finska välfärdsstatens blomstringstid och kursomläggning på 1990-talet.

Men åldern kan göra det svårt att avvika från den trygga och bekanta vägen. Fast den nuvarande regeringen påstår att den tar det största steget under det här århundradet i och med social- och hälsovårdsreformen (Sote), kan reformen ur ungas perspektiv sett verka som om regeringen håller fast vid konservativa värden. Regeringen håller på att skapa ett nytt samhälle med gamla metoder. Det förekommer knappt någon diskussion alls om basinkomst, medborgares marknadsberoende eller vad begreppet medborgarskap egentligen betyder.

Nu om någonsin är det dags att fråga de unga själva hurdant samhälle de i framtiden vill leva i eller ett hurdant samhälle de vill lämna till sina barn. Vi äldre generationer borde ha mod att fråga unga hur de ser de planerade reformerna och omdefinieringen av välfärdsstaten. Är de lika entusiastiska som de politiker som driver reformerna eller ser de kanske en mindre ljus framtid framför sig?

En stor skara världsmedborgare håller på att växa upp i Finland. De är modiga och intelligenta unga som – på gott och ont – kommer att få i arv alla de samhälleliga institutioner som de tidigare generationerna byggt. Inför de kommande stora reformerna måste vi hitta en ny ödmjukhet inför unga. Hur skulle det vara om vi först slöt ett nytt avtal mellan generationerna och först därefter började fundera på de andra reformerna?

Minna Ylikännö

Seniorforskare på forskningsgruppen vid FPA

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >