När den internationella dagen för personer med funktionsnedsättning den 3 december
närmar sig känns samtalen om inkludering särskilt aktuella, och de har en nära koppling till
det jag har fått se under min praktik vid Finska flyktinghjälpens (FRC) landkontor i Etiopien.
FRC stöder internflyktingar, flyktingar och återvändare runt om i landet – från humanitärt
bistånd i konfliktdrabbade Amhara till program för funktionell läs- och skrivundervisning för
vuxna i Gambella och utbildningar som stärker människors försörjningsmöjligheter i Addis
Abeba.

I alla dessa varierande sammanhang sätter FRC inkludering av personer med
funktionsnedsättning i centrum för sitt arbete. Det innebär att teamen tidigt i planeringen
identifierar personer med funktionsnedsättning, för en direkt dialog med dem och anpassar
verksamheten så att de kan delta. De arbetar också för att skapa miljöer som är tillgängliga
för personer med funktionsnedsättning och, där det är möjligt, stödja tillgången till
hjälpmedel.

Detta är avgörande i Etiopien, där personer med funktionsnedsättning, särskilt kvinnor och
flickor, möter betydande strukturella hinder. Många barn med funktionsnedsättning skrivs
aldrig in i skolan, och de som gör det stöter ofta på otillgängliga byggnader och brist på
hjälpmedel. För kvinnor med funktionsnedsättning mångdubblas hindren, eftersom
könsnormer, säkerhetsfrågor och diskriminerande praxis ofta driver dem ännu längre ut i
marginalen inom utbildning och det offentliga livet.

Jag har lärt mig mycket om humanitärt arbete och utvecklingsarbete, men två insikter har
mer än något annat format min förståelse av inkludering av personer med
funktionsnedsättning. Den första är att jag introducerades för ordet ”hinder”. Innan jag
började på FRC kretsade min förståelse av funktionsnedsättning, som för många andra,
kring individen, som om en funktionsnedsättning bara vore en begränsning som någon bär
på. Genom mitt arbete här har jag förstått att det inte handlar om en inneboende ”oförmåga”,
utan om något som uppstår genom de hinder som samhället skapar. En person som inte kan
gå är inte i sig ”oförmögen” att delta i skola eller arbetsliv; hen hindras från att göra det när
byggnader saknar ramper, när hjälpmedel saknas eller när transporter utesluter hen. När
dessa hinder undanröjs blir delaktighet möjlig.

Den andra insikten är att vi inte inkluderar personer med funktionsnedsättning av
medlidande eller för att de skulle vara ”mindre kapabla”, utan därför att ett samhälle som
utesluter en del av sina medlemmar inte kan gå framåt. Detta råkar sammanfalla med temat
för den internationella dagen för personer med funktionsnedsättning 2025: ”Främja
inkluderande samhällen för personer med funktionsnedsättning för att främja social
utveckling” Temat betonar att social utveckling är beroende av meningsfull inkludering av
alla grupper i samhället, utan detta blir utvecklingen både ofullständig och orättvis.

Detta ligger i linje med FSF:s utvecklingssamarbetsprojekt, som syftar till att förbättra
tillgängligheten och stödet för studerande med funktionsnedsättning vid universiteten i
Etiopien. Högre utbildning spelar en avgörande roll för att forma framtidens ledare och
yrkespersoner, men studerande med funktionsnedsättning är fortfarande
underrepresenterade. FSF:s initiativ utgår från insikten att studerande med
funktionsnedsättning är en självklar del av studerandegemenskapen och att samhället inte
kan utvecklas utan deras fulla delaktighet.

Praise Yohannes Kassa
KENKKU