Jag skulle inte göra FSF:s förbundsmöte rättvisa om jag försökte beskriva det med klichéer som vi alla känner igen. Alla som deltagit i förbundsmötet har ändå en mer beskrivande anekdot i bakfickan än något som jag själv kunde hitta på. Hela studentrörelsen märker att förbundsmötet närmar sig genom den ökade arbetsmängden, den allt fullare kalendern och att tiden oförklarligt går snabbare. För mig är det kommande förbundsmötet (som bara är mitt andra) ändå framför allt ett känslotillstånd.
Varje dag som går för med sig minnen om min tid som kandidat och dess förväntningar, spänning för att se resultaten av mitt arbete i styrelsen och förstås vemod för att mitt FSF-år närmar sig sitt slut. Snart sluter jag mig till alumnerna som upprepar om och om igen vilken otrolig upplevelse FSF var och hur mycket du kan få ut av året (för det var ju det, och visst kan du ju det). Därför går mina första lyckönskningar utan vidare till dem som ställer upp i förbundsmötets personval: hela vår styrelse håller tummarna för er.
Omgiven av en förtida nostalgi ser jag också framåt mot det kommande året och ser att årets förbundsmöte också är något annat. Det är vårt sista förbundsmöte innan vi dyker in i valvåren, före följande regeringsperiod och före riktningen för det nya årtiondet skisseras upp. Därför tror jag att det här förbundsmötet också är en slags kraftmätning för studentrörelsen. Riktlinjerna som dras upp i höst kommer att leda hela rörelsen genom minst två, eventuellt tre val där man kommer att behandla väldigt viktiga generationspolitiska teman, till exempel reformen av den sociala tryggheten och förstås klimatförändringen. Mina andra lyckönskningar går därför till alla dem som kommer att vara med nästa år; jag önskar er en god vintersömn innan våren kommer. Nu är det studerandenas tur att börja trummandet, eftersom ingen annan kommer att göra det på våra vägnar.
Jag måste också nämna att då de allt kallare politiska vindarna blåser ute i världen har min uppskattning för studentrörelsens betydelse för demokratifostran blivit ännu större. Jag anser att förbundsmötet är rörelsens mest konkreta kraftprov på hur vi uppfostrar hela generationer till att lära sig och förstå samhällelig påverkan och den egna röstens värde i en mångfaldig gemenskap. När demokratin är i kris i andra delar av världen, är det ännu viktigare att komma ihåg att studentrörelsen är som starkast när den är enhetlig, och att vi fortsättningsvis ska sträva efter enhetlighet.
På vägen till förbundsmötet funderar jag därför också på dynamiken inom vår gemenskap. I år har FSF kämpat ännu mer för att göra förbundets evenemang mer jämlika, både vad gäller språkfrågor och FSF:s verksamhet som en feministisk organisation. Vi har utarbetat FSF:s principer för ett tryggare rum för våra evenemang, inklusive förbundsmötet, och även i år har vi trakasseriombud på plats. Anvisningarna vi utarbetat betonar bland annat att det är viktigt att alla deltagare kan lita på att vi lyssnar på och uppskattar deras upplevelser och att alla förbundit sig lika mycket till principerna för ett tryggare rum. Då vågar vi behandla konflikter inom gemenskapen på ett reflekterande och konstruktivt sätt och alla kan känna sig välkomna.
Syftet med anvisningarna är också att få deltagarna att granska sitt eget beteende och att ta ansvar för det. Därför vill jag uppmuntra alla som deltar i förbundsmötet att reflektera över sig själv och vår gemenskap före mötet och jag vill på förhand påminna alla om att ge respons. Genom hela sin historia har studentrörelsen lyckats visa att den är handlingsberedd, flitig och före sin tid, och det måste vi som gemenskap också kunna vara i våra sammanträden och våra attityder gentemot varandra.
Därför går mina sista lyckönskningar till alla förbundsmötesdeltagare: det är vårt förbundsmöte. Låt oss forma det så att det avspeglar oss.
Petra Laiti
FSF:s Vice Ordförande
