I fredags diskuterades finansministeriets nypublicerade sysselsättningspaket ivrigt i sociala medier. Paketet beräknas öka sysselsättningen med cirka 60 000 personer. Av dessa uppgår antalet personer som beräknas få sysselsättning genom studieförmåner till 5 000.

Förslag gällande studiestödet i finansministeriets sysselsättningspaket.

Tidigare har beslutsfattandet om studieförmåner styrts av målet att påskynda examina och förlänga arbetskarriärer. Bakom de nu föreslagna ändringarna ligger fokus mer på att öka helhetssysselsättningen. En höjning av inkomstgränser skulle få allt fler att arbeta under studierna, trots att man i andra ändan försöker påskynda examina genom att skärpa villkoren för studiestödet.

Därför måste vi ställa frågan på vems bekostnad man föreslår dessa ändringar?

För i genomsnitt 5 procent av universitetsstuderande som får studiestöd upphör stödmånaderna före lägre examen, med andra ord före kandidatexamen 1). För dessa studerande är redan de nuvarande krav som den maximala stödtiden ställer för stränga. Att falla bort från den primära förmånen, det vill säga studiestödet, innebär antingen att användningen av utkomststöd ökar eller eventuellt att inkomster förvärvas genom arbete, vilket drabbar heltidsstudier. Skärpningen av villkor för studiestödet väntas i finansministeriets förslag försnabba examina, men samtidigt faller studerande i andra ändan utanför stödet och eventuellt även från utbildning.

En förkortning av den studietid som berättigar till studielånskompensation vore däremot snarare en nedskärning för studerande som lever på lån förklädd till sysselsättningsåtgärd. Det går säkert att på så sätt få några studerande att utexamineras på 5 år i stället för på 5 1/2 år, men samtidigt uppmuntrar det till att rusa igenom de sista kurserna i stället för att fokusera på lärandet. Detta stöder inte heller målet att internationalisera studerande. Ökningen av studielånskompensationsutgifter skulle säkert kunna brytas genom detta, då antalet kompensationsmottagare skulle minska.

Höjningen av inkomstgränser skulle underlätta behovsprövning av studiestödet och därmed förbättra incitamenten att jobba. I diskussionerna om social trygghet passar detta väl in i varje riksdagspartis mun. Problemet är just det korsdrag som de studerande utsätts för: å ena sidan vill man att de utexamineras, å andra sidan sporrar en höjning av inkomstgränserna dem till att använda sin tid på arbetsmarknaden i stället för att studera. En höjning av inkomstgränser skulle föra dessa två mål längre bort från varandra, men å andra sidan ge de studerande en bättre möjlighet att själva välja sin väg.

Vad har lämnats ogranskat i förslaget? Inför valet föreslog fyra av fem regeringspartier en höjning av studiepenningen på allt från 82 till 101 euro. Vid sina förhandlingar om regeringsprogrammet beslutade regeringen att inte genomföra höjningen . Målet lever ändå fortfarande kvar, och det finns skäl att granska det:

Att höja den sociala tryggheten till en tillräcklig nivå är en ren rättvisefråga, men om man vill granska detta ur sysselsättningssynvinkel, finns det grunder för det. Om det behövs ett alternativ till att höja inkomstgränserna, vilket fördröjer studierna 2), vore det då inte vara naturligt att höja nivån på den studerandes sociala trygghet? En höjning av studiepenningen från 252 till 352 euro per månad skulle avsevärt förbättra utkomsten för heltidsstuderande, vilket i sin tur skulle minska behovet att jobba under studierna. Om man frågade riksdagens informationstjänster skulle de säker presentera även denna förändring i form av siffror för sysselsättningseffekten (ping riksdagsledamöter).

Ministrarna har rätt i att trycket på att samordna arbete och studier är motstridigt (Andersson, Yle 14.8.) och att en studerandes arbete är att studera (Ohisalo, Iltalehti 17.8.). Motstridigheten är ett resultat av 2010-talets studieförmånspolitik, då villkoren för beviljande av förmåner skärpts upprepade gånger  och studiestödets tyngdpunkt slutligen lagts på lån. När studier betraktas som en studerandes primära arbete bör tillräcklig social trygghet garanteras för att hen ska kunna genomföra studierna på heltid. För närvarande befinner vi oss i en situation där studielån tas som matskuld, när den primära sociala tryggheten är otillräcklig för att täcka de utgifter som är nödvändiga med tanke på utkomsten.

De heltidsstuderande som regeringspartiernas mål att höja studiepenningen bäst betjänar bör stå i centrum för utvecklandet av studieförmånerna. Om förändringar görs med sysselsättningen i fokus, får detta inte ske på bekostnad av denna grupp.

Jani Sillanpää

sakkunnig i socialpolitik

¹⁾ FPA statistiken
²⁾ Eurostudent VI