På självständighetsdagen publicerades resultaten från den nyaste PISA-undersökningen. Ett hett samtalsämne de senaste veckorna har också varit den sjunkande nivån av kompetens och utbildning i Finland. PISA-resultaten visar att inlärningsresultat allt mer är beroende av familjens socioekonomiska bakgrund. På klarspråk handlar det om vilken utbildning och hur mycket pengar föräldrarna har. Ett annat alarmerande resultat är kopplat till (o)jämställdhet. Pojkars kunskaper inom naturvetenskaper ligger långt efter flickornas. En av grundpelarna för den grundläggande utbildningen i Finland har varit att stöda ett jämlikt samhälle. Hittills har det varit nog, men nu har det helt tydligt skett en förändring som skulle kräva åtgärder.
I Åbo arrangerades 8–9.12 ett seminarium för högskolornas och forskningsinstitutens ledning. Även där diskuterades den sjunkande nivån kunskap och utbildning. Under seminariet gavs även en översikt av den strukturella utvecklingen av högskolefältet, internationalisering, att leda högskolor samt hur läget ser ut för finländsk vetenskap och hur inflytelserik den är. Med flera mått mätt är Finland en av världstopparna, men har vi fastnat i att nöja oss med det som uppnåtts och oförmögna att se förändringar i världen och förändringsbehov inom utbildningen som en del av en större helhet?
Utbildningspolitik används som redskap för att nå olika samhälleliga strävanden. Även många utbildningspolitiska åtgärder motiveras med hjälp av en ekonomisk diskurs: arbetskarriärerna ska göras längre och forskningsresultat kommersialiseras. Finland är och vill även i framtiden vara ett samhälle och en ekonomi som grundar sig på kunskap och kompetens. Demokrati, jämlikhet, bildning och allmän samhällelig stabilitet är förutsättningar för ett framgångsrikt samhälle. Utbildning har en viktig roll i att trygga de här förutsättningarna.
Jag vågar påstå att utbildningspolitiken borde gå tillbaka till sina rötter: att säkerställa att vår grundläggande utbildning producerar hög kompetens, oberoende av familjebakgrund, att trygga en studieplats på andra stadiet för att som går ut grundskolan och att se till att vägen till högskoleutbildning är tillgänglig och att det är möjligt att uppdatera sin kompetens. I egenskap av en liten nation skulle vi också kunna se över vilken sorts kompetens och utbildningsnivå vi förväntar oss av framtida generationer. Räcker det att vi är medelmåttor eller behöver vi höja ambitionen och sikta högre? Hur ser vi till att Finland även i framtiden är ett framgångsrikt och välmående samhälle?
Niina Jurva
