Jämlika möjligheter i högskolorna avspeglar sig som jämställdhet på arbetsmarknaden

I mitt arbete träffar jag hela tiden utlänningar som avlagt sin examen i Finland och som skulle vilja hitta ett jobb här. De vanligaste utmaningarna beträffande sysselsättning som de nämner är bristen på nätverk och språkkunskaper. De kämpar med precis samma problem som arbetssökande som avlagt sin examen utomlands och just anlänt i Finland.

I detta blogginlägg vill jag fundera på hur de finländska högskolorna kunde se till att alla som utexamineras har jämlika möjligheter att få arbete oberoende av bakgrund, och å andra sidan att alla skulle ha samma möjligheter till högskoleutbildning i Finland. En av nyckelfaktorerna vad gäller dessa frågor är språket.

Att kunna finska garanterar inte att personer med utländsk bakgrund får jobb, eftersom nyutexaminerade med finska som modersmål också kämpar med att hitta arbete. Fastän man i Finland kan sysselsättas i branscher där arbetsspråket är engelska och det inte alltid är nödvändigt att kunna finska för att få arbete kan man ändå inte påstå att tävlingssituationen är jämställd. Av högt utbildade invandrare arbetar 20 procent till exempel på restauranger, som städare, som brevbärare eller i motsvarande yrken, medan samma tal för infödda finländare är endast tre procent. Fastän högskolorna inte direkt kan påverka till exempel diskrimineringen i samband med rekrytering kan de ändå göra mycket för att skapa lika möjligheter.

Internationella examensstuderande borde erbjudas mer fungerande möjligheter att studera finska, och de borde motiveras till att göra det. Om till exempel arbetsmängden är orimlig i förhållande till studiepoängen kan det vara en för tung börda att studera finska vid sidan om magistersstudierna. Man borde även lära ut yrkesterminologi på finska, och därmed sammanlänka språkstudierna med studerandens specialkompetens. Vi borde också alla försöka sluta prata om hur ”det är så svårt att lära sig finska”. Om en studerande genast i början av sina studier får höra att man inte kan lära sig finska på två år kommer hen knappast att lägga sin fulla energi på det.

Högskolorna kan också hjälpa till med att skapa nätverken jag nämnde ovan. Språket har en stor inverkan på om man verkligen inkluderar en person oberoende av bakgrund och modersmål, eller om alla har likvärdiga möjligheter att kunna skapa de viktiga nätverken redan under studietiden. Det vore bra om högskolorna skulle ta sig en kritisk titt på om man verkligen kan kalla dem för internationella läroanstalter där finländska och utländska examensstuderande tillhör en och samma gemenskap, eller om internationella studerande behandlas som en separat grupp som erbjuds ett eget engelskspråkigt program och information på engelska.

I Finland finns det också många potentiella högskolestuderande som talar finska som andra eller tredje språk och som inte kan eller vill söka till engelskspråkiga utbildningsprogram, men för vilka det också känns främmande att studera på finska eller svenska. Skillnaden mellan språkkunskaper som en person fått till exempel under integrationsutbildningen och de språkkunskaper som behövs för högskoleutbildning kan vara stor, och det finns inte ett tillräckligt utbud av språkkurser på tillräckligt hög nivå. Högskolorna kunde till exempel förbättra situationen genom att erbjuda kurser som förbereder för inträdesprov eller högskolestudier och genom att stöda språkstudierna under utbildningens gång. Situationen under inträdesprovet kunde underlättas genom att ge extra tid eller genom att göra det möjligt att besvara frågorna på ett annat språk. Det kan inte vara så att de bästa och mest motiverade högskolestuderandena är de som talar finska som modersmål.

Det är på högskolornas ansvar att kritiskt granska vem som kommer in i de finländska högskolorna, och om situationen reflekterar vår samhällsstruktur. Jag vill utmana högskolorna till att fundera på om inträdespraxisen verkligen stöder att jämställdheten förverkligas, eller om den bara stärker existerande maktstrukturer.

Undermedvetet är den där ”bra typen” som allt fler arbetsgivare letar efter i sina arbetsintervjuer den som påminner mest om oss själva. Det lönar sig att beakta denna omedvetna diskriminering i universitetens och yrkeshögskolornas lämplighetstest och intervjuer då man möter en motiverad sökande som talar finska som andra eller tredje språk.

 

Saara Ruotsalainen

Projektkoordinator för projektet Arbeta i Finland

Moniheli ry

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >