Presidentvalet 2018 – varför skulle jag bry mig?

År 2018 börjar långsamt. För oss i intressebevakningsorganisationer, som lever i riksdagens årscykel, är januari den månad då vi orienterar oss i verksamheten inom den egna organisationen och det kommande året eftersom våra riksdagsledamöter har vintersemester ända till andra veckan i februari.

Medan vi väntar på att vårperioden i riksdagen ska börja, en ny talman ska väljas och de efterlängtade social- och hälsovårdslagarna ska behandlas, hålls det presidentval i Finland. Många ungdomar tycker att detta presidentval är det allra tråkigaste valet. Till er säger jag: vänta på oktober och landskapsvalet!***

I presidentvalen har valdeltagandet länge varit högst i Finland. Såsom i andra val, är det de stora årskullarna efter kriget som mest aktivt utnyttjar sin rosträtt. Statistiken visar att en arketypisk väljare är en 55–69-årig man. De ungas valdeltagande har under de senaste åren varit bister läsning: i kommunalvalet i våras röstade bara var tredje under 25-åring och även i andra nationella val blir de ungas valdeltagande mellan 10 och 15 procent lägre än i andra åldersgrupper.

I gallupar och medier verkar det som om detta presidentval, som hålls i slutet av januari, redan är avgjort innan kampanjer riktigt har hunnit börja. Det ser ut som om republikens president Sauli Niinistö som vill bli omvald skulle omväljas i valets första omgång och att han skulle få lejonparten av rösterna från anhängare till de tre traditionella stora partierna.

När man tittar på monotona valutfrågningar, funderar man på varför man skulle bry sig om och rösta i ett sådant här val. Till ämbetet som halvceremoniell “värdeledare” som väcker samhällsdebatt söks en tillräckligt gammal och erfaren kvinna eller man. Hen står “ovanför dagspolitiken”, undertecknar lagar och yttrar sig seriöst om helhetsbilden i vårt land. I princip är presidentämbetet minimalt på grund av grundlagsreformen, som gjordes i början av 2000-talet, men i praktiken kan det vara relativt viktigt både inrikes- och utrikespolitiskt.

De finländska ungdomar som föddes på 1990- eller 2000-talet förknippar presidentinstitutionen i hög grad med landets första kvinnliga president Tarja Halonen och en upplevelse av Finland som ett modelland för jämställdhet där kvinnor kan sköta vilket jobb som helst. På samma sätt minns vi när president Martti Ahtisaari tilldelades Nobels fredspris. Fast dessa upplevelser har varit betydelsefulla såväl för de unga generationerna som nationellt, är det bra att fundera på vilken betydelse presidentinstitutionen har i Finland på 2020-talet.

Fadern till de nationella presidenttrauman, president Urho Kaleva Kekkonen, konstaterade att nationell enighet är möjlig bara genom att acceptera mångfald. Nuförtiden känns det självklart att instämma i detta motto. Därför är det svårt att förstå varför finländare vill ha en nästan halvkunglig ledare. I ett pluralistiskt samhälle är det ytterst svårt att hitta en stark värdeledare som alla är nöjda med.

I den historiska kontexten är det mänskligt och förståeligt att de äldre generationerna starkt binder sig till presidentinstitutionen. Det är intressant att se hur samhällsaktiva ungdomar förhåller sig till institutionen i framtiden. Politiska ungdomsorganisationer, åtminstone Vänsterunga i Finland och De gröna unga och studerandenas förbund, har redan antytt att man skulle avskaffa institutionen. I FSF:s blogg är det helt befogat att fråga sig om studentrörelsen borde ha en syn på saken och att utveckla vårt demokratiska system.

Oavsett vad som kommer att hända med presidentinstitutionen på medellång sikt, hålls det presidentval i slutet av månaden. Förhandsröstningen förrättas 17–23 januari och den ordinarie valdagen är den 28 januari. Fast detta val inte kommer att bli en viktig kamp om värden och identitet för den unga och urbana befolkningen – som tidigare val – är det ändå viktigt att rösta. För det första därför att vi har fått rätten att rösta och det är synd om vi slösar bort den. För det andra därför att vi inte kan låta medelålders män fatta beslut för oss. Det är dags att själv bestämma.

 

Silja Silvasti, socialpolitisk sakkunnig

*** Det här är så kallad humor. FSF tar landskapsvalet på allvar och driver en kampanj för landskapsvalet tillsammans med studentkårerna.

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >