Risker med åldrande måste fördelas rättvist

För tillfället koncentreras största delen av diskussionen angående pensionssystemet på frågan: borde vissa pensioner höjas?

Antti Rinne väckte diskussionen angående små pensioners otillräcklighet under vappen, då han lovade en förhöjning på 100 euro till pensioner under 1400. Förslaget fick både stöd och kritik, men mestadels fortsatte diskussionen om pensioner i samma bana som förut: pensionärer anses vara en enhetlig grupp och det talas bara om enskilda förhöjningars prislappar.

Ännu större diskussion väcktes år 2016, då Senioriliike (seniorrörelsen) och dess förgrundsfigur, före detta riksdagsledamot (SDP) Kimmo Kiljunen, samlade mer än 80 000 underskrifter för ett medborgarinitiativ som behandlades i riksdagen. Medborgarinitiativet kräver en ändring av indexet mot vilket befintliga arbetspensioner betalas ut. Nu består indexet till 80 procent av hur priserna utvecklats och till 20 av hur lönenivån utvecklats. Medborgarinitiativet vill helt och hållet koppla indexet till lönenivån.

Fastän riksdagen beslöt att avslå förslaget och Antti Rinnes löfte fick stark kritik för sig, domineras pensionsdiskussionen ännu också av nuvarande pensioners prisnivåer. Istället för att fundera över hur pensionssystemets finansieringsrisker kunde fördelas jämlikt mellan olika generationer talas det endast om vare sig nuvarande pensioner borde höjas eller inte.

Under de två senaste pensionsreformerna har man redan använt upp en tredjedel av  nuvarande ungas framtida pensioner. Speciellt två reformer har påverkat saken:  livstidsfaktorn och förväntade livslängden, vilka är bundna till pensionsåldern. Båda innebär en försämring av pensionsförmånerna. Pensionsåldern har höjts så drastiskt att få klarar av att arbeta ända tills sin pensionsålder. I framtiden kommer bara en femtedel av på 1990-talet födda vara i arbetslivet året före den lägsta pensionsåldern. Resten kommer att vara huvudsakligen arbetslösa eller arbetsoförmögna.

Pensionssystemet har under de senaste årtiondena utvecklas genom att skära ned framtida pensioner. Enligt Hanska beror det här på en myt enligt vilken alla nu – och framöver – själv betalar sin egen pension.

I praktiken fungerar myten så här: varje arbetstagare (och deras arbetsgivare) sätter under hela arbetskarriären in pensionsavgifter i ett imaginärt kassaskåp. Efter det viras kassaskåpet in i ett lager plast som skyddar det mot inflation. När en arbetstagare går i pension lyfter hen pension från det imaginära kassaskåpet. Men tyvärr fungerar inte pensionssystemet på det här sättet.

Finlands pensionssystem är i huvudsak ett direkt fördelningssystem. De innebär att de befintliga pensionerna nästan helt betalas från nuvarande löntagares löner. Fonderingen spelar en biroll.

I år uppbärs pensionsavgifter på 24,4 procent på alla anställdas löner – nästan en fjärdedel. Som jämförelse: i medeltal betalar en anställd inom den privata sektorn nästan lika mycket i skatt. Med andra ord, från den anställdas löner får det nästan lika mycket till finansiering av pensioner som till finansiering av andra tjänster i välfärdssamhället.

Ur Pensionsskyddscentralens statistik framgår att de som är födda 1940 får cirka fem euro för varje euro de betalt i pensionsavgift. Däremot kommer de som fötts 1990 enligt nuvarande beräkningar endast att få två euro.

Enligt Hanska kommer egendomsskyddet alltså att försätta sådana pensionärer som redan har en mycket utsatt position i en sämre position än de som får inkomstrelaterad arbetspension. Egendomsskyddet är inte svartvitt. Grundlagsutskottet har bland annat tidigare godkänt en försämring av pensionsindexet. Största delen av de ändringar som gjorts i arbetspensionerna ligger i en gråzon. När pensionssystemet framöver ändras så borde enligt Hanska tas i beaktande hur vi kunde dela upp de risker som följer av en åldrande befolkning jämnare mellan olika generationer, men även inom generationerna.

Jari Hanska

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >