Terminsavgifter del 2: Tillgänglighet genom att sätta flera hinder?

Den ena anhängare av studieavgifter efter den andra berättar att de är oroliga för utbildningens ärftlighet och hinder för rörlighet mellan socialklasser. Strax därefter berättar de att avgifter i själva verket jämnar ut de skillnader som beror på bakgrunden. Sedan föreslår de vanligtvis ett lånesystem där egentligen bara de personer som har utexaminerats och har ett välbetalt yrke skulle vara tvungna att betala själva.

Enligt denna uppfattning motiveras terminsavgifter med att de inte har en statistiskt relevant påverkan på social rörlighet till exempel i Storbritannien eller på Irland. Här förbigås ändå det faktum att för en potentiell studerande som kommer från en fattigare familj är ett statistiskt litet och skenbart hinder ofta avgörande.

Enligt dessa ekonomer borde återbetalning av lån alltså se ut som en riskfri investering för en studerande tack vare inkomstgränsen: Om du blir arbetslös eller hamnar i ett lågavlönat jobb, betalar staten avgifter för dig. På längre sikt verkar det vara ett bra avtal. Man kunde dock säga att det nuvarande studielånet har en väldigt låg risk och skonsamma återbetalningsvillkor, men trots detta lyfter mer än hälften av studerande aldrig studielån. Forskning visar att de studerande som allra mest undviker att ta lån har en lägre socioekonomisk bakgrund.

Det skulle säkert vara behändigt om en studerande skulle göra som en rationell konsument och förstå vid 18 års ålder hur inkomstnivån efter avlagt examen påverkar lånevillkoren. Så är det emellertid inte, utan det är fråga om ett psykologiskt fenomen. Benägenhet att ta lån påverkas centralt av personens subjektiva uppfattning om sin kommande inkomstnivå. Denna uppfattning grundar sig ofta på familjebakgrunden: Om man är van vid en lägre inkomstnivå, uppskattar man sin ekonomiska framgång mindre sannolik, och lån känns mindre lockande.

Familjens inkomstnivå påverkar naturligtvis också hur föräldrar kan stödja studerande. Familjens stöd är ofta en alternativ inkomstkälla ifall det är möjligt. Även rimliga terminsavgifter skulle tredubbla beloppet genomsnittligt studielån jämfört med det nuvarande beloppet, och familjens stöd skulle ha ännu större betydelse. Följaktligen skulle de studerande som kommer från familjer med goda inkomster antagligen inte betala sina studier själva, utan summan skulle kunna betalas av föräldrarna.

Det är speciellt anmärkningsvärt att de yrken där utbildningens ärftlighet är som störst är högavlönade akademiska yrken: läkare, jurist, ekonom och så vidare. Därför är det mer sannolikt att en studerande som utexamineras och får ett högavlönat jobb kommer från en familj där föräldrarna kan stödja honom eller henne ekonomiskt. I själva verket skulle de studerande som kommer från familjer med lägre inkomster och som har ett högavlönat yrke betala mest.  Det är alltså mycket svårt att se hur terminsavgifter skulle främja social rörlighet.

Etlas och de andras argument grundar sig även här på ett enskilt vetenskapligt bevis utan en längre övervägande och utan att sätta argument i en kontext. Även om ett betalningssystem inte minskar social rörlighet i ett samhälle innebär det inte att effekten skulle vara likartad i Finland. Fast ojämlikhet existerar redan före högre nivå, är detta ingen grund för att man inte främjar jämlikhet även där. Och även om hinder för social rörlighet inte skulle vara statistiskt signifikanta, innebär det inte att hinder inte skulle finnas från studerandes perspektiv.

Ifall man verkligen oroar sig för utbildningens ärftlighet, borde man i stället för att sätta hinder sträva efter att främja utbildningens tillgänglighet. Om man däremot oroar sig för den löneförmån som utbildningen ger individen, lönar det sig inte att straffa en för att man utbildar sig, utan snarare erbjuda var och en genuina och jämlika möjligheter att nå sin potential.

 

Riina Lumme

FSF:s ordförande

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >