Ett centralt argument från anhängare av terminsavgifter är att med hjälp av dem kan man täcka det underskott som nedskärningar i utbildningsfinansiering gjorde och de utmaningar som underskottet medför för utveckling av utbildningens kvalitet. Med hjälp av terminsavgifter skulle kvaliteten på utbildningen stiga automatiskt när en studerande som betalande kund skulle kräva mer. Enligt anhängare av terminsavgifter skulle kvalitet även fungera som medel i kampen mellan universiteten.
Det första problemet med detta är att man antar att terminsavgifter ökar högskolornas finansiering som helhet, det vill säga att de inte skulle ha en motsatt effekt på beloppet statlig finansiering. Å ena sidan tycker man att politiskt bestämd finansiering är osäker och å andra sidan ger man internationella exempel, men i denna tankegång förkastar Etla båda. Internationella exempel visar nämligen att när beslutsfattare hittar en alternativ finansieringskälla, minskar de vanligtvis statlig finansiering i samma utsträckning. I Storbritannien stämmer detta, särskilt gällande ”rimliga terminsavgifter” i inledningsfasen, fastän det inte längre var motiverat att minska statlig finansiering när terminsavgifterna senare uppgick till astronomiska summor.
För det andra, ingen frågade de studerande själva. I stället beslöt man att anta att när en studerande förändras från en medlem i en gemenskap till en betalande kund, kräver hen en högre kvalitet på undervisningen. Visst skapar terminsavgifter ett ännu större tryck på studerande att bli klar med studierna snabbt, och det skulle krävas alltmer flexibla studiemöjligheter. Många tecken tyder dock på att tidspressen inte uppmuntrar studerande att delta i utveckling av sina studier, utan då vill man ägna alla sina resurser åt själva studierna. De studerande kräver kvalitet redan nu och deltar i dess utveckling. I stället för kollegialt utvecklingssamarbete skulle förslaget få universiteten att ständigt vara på alerten så att studerande inte skulle väcka talan mot de för undermålig undervisning, såsom det skedde i Sverige.
Enligt forskare utgör efterfrågan en annan indikator på kvaliteten: En studerande söker till det utbildningsprogram som erbjuder den mest högklassiska undervisningen. Detta skulle dock förutsätta att en studerande skulle kunna fatta ett välinformerat beslut endast på basis av kvalitet. I verkligheten beslutar man sig för sin studieplats för fortsatta studier med relativt få kunskaper om vad som studierna i praktiken omfattar. Även i Storbritannien påverkas efterfrågan mer av universitetets rykte än utbildningens innehåll. Universitetets rykte för sin del grundar sig på den framgång som utexaminerade studerande har haft. För att efterfrågan verkligen skulle kunna bero på hur förväntningarna uppfylls, borde “kunden” ha möjlighet att rösta med fötterna. Detta görs hela tiden svårare i det finländska ansökningssystemet: Nu förlorar de studerande som byter bransch sina tilläggspoäng när de söker till en ny utbildning – de tilläggspoäng som är avsedda för de studerande som söker till en utbildning för första gången.
Även om man med terminsavgifter skulle kunna öka den sammanlagda summan av finansiering, skulle förändring av finansieringskälla skapa andra starkare stimulansåtgärder än utveckling av undervisningens kvalitet. Enligt marknadslogiken klarar sig den producent bäst som kan skapa den största efterfrågan på produkten, men hålla produktionskostnaderna så nere som möjligt, vilket gör att man genom att höja priset på produkten kan maximera vinsten. I praktiken skulle det löna sig att ett universitet koncentrerar sig på de mest populära utbildningarna och erbjuder utbildning så billigt som möjligt, till exempel genom att minska antalet närundervisningstimmar. Ministeriet har utarbetat en finansieringsmodell som, trots sina svagheter, strävar efter en balans mellan olika branscher och områden samt styr mot utveckling av kvalitet genom att till exempel bevaka möjligheter att studerande uppnår ordinarie studietakt och får ett arbete som motsvarar deras utbildning.
Allt detta visar att forskare i själva verket inte har besvärat sig med att definiera vad som menas med utbildningens kvalitet. Jag anser att högklassig utbildning innebär att det finns individuellt stöd för lärande och hjälp från seniora forskare och att man får god vägledning för sin karriär. I argumentationen för terminsavgifter verkar högklassig utbildning innebära framför allt en uppfattning om en högskolas rykte eller att ingen råkar väcka talan mot högskolan om att produkten marknadsförts på ett felaktigt sätt.
Riina Lumme
