När ord blir verklighet

Om du har varit verksam i en studentkår eller kanske en ämnesförening har du troligtvis någon gång gått igenom någon plan. Verksamhetsplaner och projektplaner innehåller vanligtvis bra mål samt medel för att nå dem. Men så länge planerna förblir bara ord på papper kan de kännas avlägsna. En plan kommer nära oss först när vi ser den förverkligas i praktiken. För mig är projektuppföljningsresorna för vårt utvecklingssamarbete sådana tillfällen då ord blir verklighet och de som får nytta av projektet blir verkliga människor.

Det är synd att inte alla kan ta del i projektuppföljningsresorna, eftersom de är unika tillfällen att bevittna små eller stora samhälleliga förändringar. För mig har det dock varit ännu viktigare att resorna låter oss se hur projektet påverkar en enskild människas liv. Vårt projekt, som stöds av utrikesministeriet i Finland, främjar möjligheten för personer med funktionsnedsättning att studera i tre etiopiska universitet. Projektet har bara börjat.

När vårt utvecklingssamarbete började rikta sig speciellt till högre utbildning, uttryckte några bekymmer om att vårt arbete kan styras fel för att endast stödja eliten. När jag ser på de studerande med funktionsnedsättning som får nytta av vårt projekt, ser jag inte någon elit. Jag ser studerande som står i kö för att få tvål och menstruationsskydd för att de inte har råd att köpa dem. Jag ser en studerande vars föräldrar vägrar att komma och se sitt barn utexaminera eftersom de inte tror på hens förmåga, trots en utmärk prestation. Jag ser studerande som har varit tvungna att bo hos sina släktingar för att kunna genomgå utbildningen på andra stadiet. Jag ser studerande som har arbetat hårt och kunnat avlägga sina studier trots alla hinder omkring dem.

Studerande med funktionsnedsättning ställs inför otroliga utmaningar i Etiopien: campusområdets bostäder kan delas mellan upp till 8-10 personer och de är nästan aldrig tillgängliga, för att inte tala om toaletterna. Föreläsningssalarna har också tillgänglighetsproblem. Alla lärare tillåter till exempel blinda studerande inte att använda punktskrift, eftersom ljudet av punktläsande i deras åsikt stör undervisningen. Föreläsare vet inte alltid ens att studerande med funktionsnedsättning följer deras undervisning, och visuellt material som stödjer undervisningen, såsom presentationer i Powerpoint, används inte regelbundet. Det finns ännu mycket att göra. Tre nyligen utexaminerade studerande önskade också att nästa generation av studerande ska ha jämlikare utgångspunkter för sina studier.

 

Salla Mäkelä

Utvecklingspolitisk sakkunnig, FSF