Förra veckan föreslog FSF, Finlands Ekonomer och Högskoleutbildade samhällsvetare att man borde bygga ett nytt slags plattformsbaserat högskolenätverk i Finland. Förslaget fick mycket positiv uppmärksamhet och väckte diskussion, precis som vi hoppades. Med det här vill vi bevisa att man kan genomföra stora förändringar utan att skriva om hela lagstiftningen, och i själva verket uppnår man på det här sättet bättre resultat snabbare. Vi vill gärna höra åsikter om och utvecklingsförslag på modellen, och därför vill vi nu beskriva vår idé på ett lite konkretare sätt.
Tanken är alltså att det i Finland skulle finnas en digital plattform genom vilken högskolorna skulle erbjuda undervisningsinnehåll och studerandena fritt kan välja moduler som passar in i deras examen. Studerandena skulle alltså fortsättningsvis studera vid en viss högskola och ta en examen, men studieutbudet som studerandena kan välja mellan skulle bestå av all lämplig undervisning som erbjuds i hela Finland, inte endast undervisningen vid den egna högskolan. Fokus skulle ligga på studerandens möjligheter att flytta på sig och skaffa den bästa möjliga undervisningen oberoende av utbildningsorganisationers begränsningar eller geografiska gränser.
Det har talats om studerandemobilitet och fria biämnesrättigheter i åratal, även i samband med Visionen för högskoleutbildningen och forskningen som bereds som bäst. Det största hindret för detta har alltid varit finansieringsmodellen och relaterade incitament – alltså inte lagstiftningen. Den nuvarande finansieringsmodellen uppmuntrar nämligen i första hand till att erbjuda examina, och då lönar det sig för högskolan att endast använda sina resurser för att utbilda sina egna examensstuderande. Eftersom den nationella finansieringsmodellen i många fall kopieras direkt till högskolans interna fördelning av pengar betyder det att om en studerande förflyttar sig mellan enheterna inom en och samma högskola krävs överföring av pengar mellan dessa enheter. Förflyttningar mellan högskolor övervakas ännu mer, eftersom hemuniversitetet blir skyldigt den instans som erbjudit studierna för de studiepoäng som studerande avlagt. På grund av den tunga byråkratin är mobilitet i praktiken inte möjligt – eller åtminstone lönsamt – för särskilt många.
Därför borde finansieringsmodellen förnyas så att tyngdpunkten ligger på att erbjuda studiepoäng. Då kunde högskolan få in pengar fastän den som avlägger studierna inte är en studerande från den egna högskolan, och samtidigt skulle man skapa åtminstone ett incitament till att delta i samarbete genom plattformen, samt att göra studierna så nyttiga och intressanta att studerande väljer dem. Inom högskolan borde man ändå samtidigt lösa hur finansieringen ska inriktas så att den motsvarar de verkliga kostnaderna för undervisningen, och hur man ska uppmuntra till att utveckla undervisningen ytterligare.
Det kunde även komma i fråga att helt tänka om de öppna högskolornas roll. FSF anser att den öppna högskolans uppgift borde vara att erbjuda moduler som lämpar sig för fortbildning för personer som redan avlagt en examen, samt ge möjlighet för personer som inte ännu har en första examen att bekanta sig med högskolestudier genom studier som kan tillgodoräknas. I den nya plattformsmodellen kunde dessa studerande få sin studierätt antingen genom den öppna leden, eller så kunde de beviljas kortare studierätter direkt till de studier de vill avlägga på basis av den högskola de väljer, i enlighet med den modell som ministeriet föreslagit, vilket skulle leda till att den öppna högskolan inte längre behövs som struktur. Då kunde man även avstå från ministeriets förslag på det öppna universitetets rätt att bevilja examina, som i praktiken endast skulle utgöra ett avgiftsbelagt sätt att öka antalet nybörjarplatser.
Samtidigt som plattformen skapas borde man genomföra en stor reform av högskolornas datasystem så att systemen blir kompatibla och studiepoängen automatiskt samlas i rätt högskolas system. Utvecklingen mot ett helt gemensamt IKT-system kunde inledas med små steg genom att utnyttja de existerande systemens gränssnitt, men om reformen lyckas skulle den vara ett verkligt experiment inom automatisering: vilka alla rutinmässiga arbeten kunde högskolorna automatisera, och samtidigt koncentrera resurserna exempelvis till att stöda och vägleda studerande? Vid sidan om en friare studierätt skulle det behövas mer fungerande personlig planering och stöd för studierna.
Sedan våren har undervisnings- och kulturministeriet berett sin högskolevision. I visionens huvudmål ingår att höja kompetensnivån, skapa en ny slags kompetens, öka högskolesamarbete, öka livslångt lärandes roll, samt att stärka den finländska högskoleutbildningens globala konkurrenskraft. Alla dessa är mål som vi också vill främja och som vi anser bättre kan främjas genom vår modell än genom en lagreform. I det här systemet kan inte endast examensstuderande delta i studierna, utan också andra, till exempel de som ansöker till högskolor och de som studerar under karriären, så modellen stöder livslångt lärande på ett utmärkt sätt och erbjuder allt fler en väg till högskolestudier. Studerandena får också mer frihet att sammanställa den helhet som de anser vara bäst ur högskolornas utbud, vilket leder till en helt ny slags kompetens. En finansieringsmodell som baserar sig på studiepoäng tillsammans med en gemensam plattform skulle inte endast vara ett unikt system på global nivå, utan den skulle också uppmuntra högskolorna till att istället för inbördes konkurrens satsa på att producera kompetens som är konkurrenskraftig på internationell nivå.
Man kan ändå inte genomföra en reform utan investeringar och normstyrning. Snabbast skulle man komma igång genom att redan under kommande vår förnya förordningen som reglerar finansieringsmodellen och ge hög prioritet åt denna riktning i resultatförhandlingarna mellan ministeriet och högskolorna. Under regeringsperiodens sista ramförhandlingar borde regeringen också göra en tydlig satsning på att utveckla högskolornas IKT och skapa ett plattformsbaserat högskolenätverk.
Riina Lumme
Ordförande för FSF
