Studiestödet fick sin början 50 år sedan. I den här texten går vår sakkunnige igenom hur statsmakten har velat utveckla stödet på kort och lång sikt. Å andra sidan: varför grundades systemet ursprungligen, och vilka ändamål vill vi att det ska ha i framtiden?

Statsmaktens budskap för att utveckla studiestödet på 2010-talet har i varje fall varit konsekvent.

Sporrar till effektiva studier.
Sporrar till snabb utexaminering.
Förnyar studiestödet så att studiestödets nivå stiger men studiestödsutgifterna samtidigt minskar.

Citaten ovan är mål och konsekvensbedömningar i regeringens propositioner, när den har ruckat studiestödslagen under de senaste två valperioden. Den röda tråden har mer eller mindre varit att statens utgifter ska skäras ner, studerande ska avlägga sina studier i allt högre tempo och gå vidare till arbetslivet så att staten får skatteintäkter. Den politiska ledningen har bytts ut häremellan, budskapet har inte gjort det.

Under de närmaste tio åren har staten lyckats i budgeten göra besparingar på 82 miljoner euro av studiepenningen för högskolestuderande. Det här har drastiskt ändrat vardagen för både studerande och de som avlagt sina studier.

• Den studerande måste komplettera sin månatliga utkomst med arbetsinkomst, föräldrarnas stöd eller studielån, allt för att täcka sina nödvändiga levnadskostnader.
• Stödmånaderna är färre och för somliga tar de slut i kandidat- och magisterskedet.
• De som avlägger sin examen inom utsatt tid har möjlighet till lånekompensation på högst 6 200 euro.
• Efter utexamineringen kan en studerandes låneskuld vara 30 000 euro, 38 000 euro om hen studerat utomlands.

Varför skapades studiestödssystemet och vilka är dess mål?

Ur ett historiskt perspektiv är det studiestödets mål att trygga finländare från olika bakgrunder möjligheten att studera, eftersom utbildning nyttjar hela samhället. Det finländska samhället har velat säkra alla en chans att söka till högre utbildning, oavsett deras egen eller föräldrarnas förmögenhet. Studiestödet har för sin del förhindrat att endast vällottade har tillgång till högre utbildning. De högt utbildade var en nödvändighet i det Finländska samhället för att skapa ekonomisk tillväxt när vi byggde välfärdsstaten. Vår tillväxt har kommit till tack vare högklassigt kunnande.

Jag tror att vi vill främja jämlika möjligheter även i dag.

Under årtiondens lopp har det här målet inneburit olika sätt att utveckla stödet;

I 1969 innebar det statsgaranti för studielån.
I 1972 innebar det att studiepenningen och i 1977 att bostadstillägget blev en del av studiestödet.
I 1983 innebar det räntebidrag på lånet.
I 1992 innebar det ett studiepenningsbetonat studiestöd.
I 2005 och 2014 innebar det egenskaper i studielånskompensationen.
I 2017 innebar det att studerande flyttas över till det allmänna bostadsbidraget.

Studiestöd rock 1991 (Rappiolla / Hassisen Kone)

Under 1992‒1994 och 2017 berodde påtryckningarna för de stora reformerna i studiestödet på behovet att anpassa den statliga ekonomin. På 90-talet innebar det att vi övergick från studielånet till det studiepenningsbetonade stödet, i 2017 var det tvärtom. Särskilt under det sista årtiondet har utbildningspolitiska mål haft företräde framför socialpolitiska målsättningar. De stora målen om jämlika möjligheter har ändrats till mer effektiv tillverkning av ”mer och snabbare” examen.

Behovet av hög kompetens är större nu än någonsin, och vi vill öka andelen utbildade bland framtida generationer. Det skulle också höja utgifter och antalet mottagare som behöver social trygghet för sina studier. Människor ur varierande bakgrunder söker till att utbilda sig, och de behöver olika typers stöd. Den fösta är i början av sitt vuxna liv, den andre söker att utveckla sin kompetens vid sidan av sin första karriär. Den tredje tar hand om sina barn när hen studerar, den fjärde rehabiliteras efter en långtidssjukdom och behöver avlägga en examen. Var och en av dem ska också i fortsättningen tryggas möjligheten att studera.

Vad vill vi av studiestödet på 2020-talet ‒ eller vill vi ändå stödja individer som kan studera och utveckla sin kompetens?

Jani Sillanpää

Skribenten är socialpolitisk sakkunnig vid FSF