Studieåren är en tid då man lär sig av sina misstag. När man blir självständig, söker sin egen riktning och lär känna nya människor hamnar man oundvikligen i situationer i vilka det inte finns några rätta svar. Man kan bara göra ett val och se vad som händer. Det är just det som gör studerandekulturen så spontan och uppsluppen. ”Tänk om vi gjorde så”, säger någon, och snart är soffan uppe på axlarna och på väg upp på taket – bara för att man vill se vad som händer sedan. Men alltför många av oss har fått lära sig att det som händer sedan inte alltid ger några lärdomar alls.
Det finns ögonblick då jag plötsligt inte sitter vid mitt skrivbord. I mina tankar hänger jag på flera meters höjd i luften, kedjan som bär min sits känns kall i mina händer, lyftkranen knakar och jag gallskriker för att jag är rädd för höga höjder. Förstamajblåsten viner genom Salutorget och en publik på flera tiotusen väntar att vi lägger studentmössan på Havis Amandas huvud. Och lika ofta händer det att jag i mina tankar sitter i ett konferensrum utan fönster. Luften är unken, framför mig har jag material som jag samlat på i månader och som jag nu ska presentera för dem som är närvarande. Jag måste berätta för dem om de rasistiska trakasserier jag utsatts för. Jag måste vara beredd att förklara varför de borde bry sig, eftersom det inte finns några skriftliga rutiner i min gemenskap för behandling av ärenden av det här slaget. Det “finns” ju ingen diskriminering hos oss.
Från de höga höjderna till det underjordiska djupet – alla de där ögonblicken är med mig i varje fall. Studietiden lärde mig att budgetera, tenta, koppla av, småprata, våga och lobba. Men jag fick också lära mig sådant som jag måste lära mig att bli av med och som jag sedan fick lov att lära mig att prata om med de rätta benämningarna. Jag lärde mig sådant som jag önskar att jag hade sluppit.
Därför har det varit en glädje att se att studeranderörelsen skärpt sig. ”Tänk om vi gjorde så”, säger studeranderörelsen och introducerar trakasserikontaktpersoner på sina evenemang. ”Tänk om vi gjorde så”, säger de och börjar driva en kampanj för antirasistisk verksamhet. ”Eller så”, säger de och ber om förlåtelse av dem som utsatts för trakasserier. ”Eller så”, säger de och förbinder sig att ta lärdom av de misstag som gjorts. Allt det här har hänt mycket, mycket snabbt. Det som skulle ha varit obegripligt under mitt gulnäbbsår är i dag redan etablerat – och det har gått på bara sex år. Det är ett häpnadsväckande tempo.
Studietiden ska vara just sådan som var och en vill ha den. Som de behöver den. Studietiden ska bjuda på frihet och eufori, den ska bjuda på jobbiga situationer och strul, men också på valmöjligheter. Det är studentrörelsens uppgift att se till att varje studerande får chans till allt detta i sin egen gemenskap. Det kräver att studeranderörelsen ständigt granskar sin verksamhet och framför allt har styrka att uthärda alla utmattande möten och kraftmätningar. Varje misslyckande, varje trakasserifall som går förbi utan uppmärksamhet ger näring till en kultur där endast människor av ett visst slag får uppleva sin studietid sådan som de vill ha den.
Att överleva trakasserier ger inte upphov till några hjältesagor. Men det skapar minnen som man inte vill bära. Men det finns ett alternativ, trots allt, så länge som det finns någon som vill försöka nå det.
Kära rörelse, sluta väl aldrig att försöka nå det.
Petra Laiti
Same aktivist, FSF alumn
