Att oroa sig räcker inte – mentalvårdstjänsterna behöver satsningar

Coronatiden har väckt befogad oro över studerandenas ork. Alla verkar hålla med om att det nu behövs åtgärder för att stöda studerandenas ork.

Fastän alla verkar dela samma oro väcks ändå motsatta åsikter när man börjar leta efter praktiska åtgärder och hållbara lösningar. Varför? En cyniker skulle säga att det här också handlar om pengar. Jag vill ändå påstå att det handlar om stigmat som särskilt klamrat sig fast vid psykiska sjukdomar.

Hur syns det här stigmat då?

De sociala normerna fastställer att det inte är passande att prata om psykiska sjukdomar som om vilken som helst annan sjukdom. Man kan till och med tvingas överväga noggrant före man pratar om tidigare utmaningar med den mentala hälsan. Man måste välja mellan att dölja saken eller riskera att möta skadliga attityder eller direkt diskriminering. Man täcks inte nödvändigtvis ens prata med sina närmaste om sin mentala hälsa – eller så vill man inte oroa dem.

I samband med frågor som relaterar till psykisk hälsa kan det förekomma förringande och en oförmåga eller ovilja att erkänna psykiska sjukdomar. Å andra sidan används kökspsykologins resultat som slagträ. Psykiska utmaningar ses ofta som individens problem så länge det är möjligt. Om situationen utvecklas från en sådan utgångspunkt till ett stadium där det krävs åtgärder av andra ses individen ofta som ett besvär som orsakar problem.

Är det alltså så konstigt att problem har rotat sig in i våra samhällsstrukturer? För tillfället är det inte alls självklart att få hjälp. Det kan ta länge och bli dyrt att få terapi. Det kan vara svårt att hitta rätt terapeut om sjukdomen påverkat ens initiativförmåga och självkänsla. I sökandet kommer man oundvikligen att stöta på besvikelser när man ofta inte hittar rätt terapeut på första försöket. Dessutom måste man betala för varje terapiförsök från egen ficka. I praktiken tvingas låginkomsttagare att ansöka om stöd från FPA. Det finns inte tillräckligt med terapeuter, så terapiköerna blir längre och längre, och tjänsterna med låg tröskel stockas. När man dessutom kan förlora förmåner av att ens söka lite hjälp – till exempel försvagad sjukpensionsförsäkring – och är rädd för att de närstående eller arbetsgemenskapen inte ska förstå är individen i en svår ställning.

Det är lätt att se hur attitydklimatet och strukturerna stärker varandra.

Den nuvarande processen i sin helhet lägger ansvaret på individen, men kan också orsaka skam. Forskning har ändå visat att psykiska sjukdomar är ett stort problem. Till exempel Pensionsskyddscentralens statistik visar att psykiska sjukdomar är den vanligaste orsaken till invalidpension. Det är också värt att beakta att enligt Högskolestuderandes hälsoundersökning 2016 upplevde en tredjedel av studerandena psykiska svårigheter och mycket stress. Tills vidare kan vi bara föreställa oss vad resultaten i Högskolestuderandes hälsoundersökning som genomförs i år kommer att berätta. Enligt många enkäter har studerandena upplevt mer utmattning, ångest och ensamhet under coronaperioden än tidigare.

Problemet är inte bara individens, utan också samhällets. Därför är det inte bara befogat, utan också i det allmänna intresset att beslutsfattarna genomför en grundlig uppryckningskampanj. Vi har inte råd att låta situationen fortsätta så här – ur varken mänskligt eller ekonomiskt perspektiv. Det är inte heller ändamålsenligt att leta efter lätta snabbvinster – ett plåster räcker inte för att fixa ett öppet sår.

FSF stöder ibruktagandet av terapigarantin, eftersom man måste få tillgång till hjälp i rätt tid. Vi stöder en avgiftsfri psykoterapiutbildning, eftersom mentalvårdstjänsterna endast kan tryggas om vi har yrkesutbildade personer för jobbet. Vi kräver att villkoren för rehabiliteringsstödet ska lindras tillfälligt som coronaåtgärd för att göra det lättare att få tillgång till terapi och frigöra kapaciteten i tjänsterna med låg tröskel.

Med dessa åtgärder kan man också svara på det akuta behovet om åtgärder vidtas nu, inte någon gång i framtiden. Det behövs bara en verklig förändringsvilja. Att oroa sig räcker inte.

 

Saara Tenhovuori

Styrelsemedlem

Saara Tenhovuori
Styrelsemedlem, socialpolitik (hälsovård, välbefinnande, jämlikhet), arbetsliv, utvecklingspolitik.

Nyaste publikationer

Se mer
SYL contact us SYL logo
Har du frågor? Kontakta oss!
Vi är experter på studentliv och står till din tjänst. Vi svarar gärna på alla aktuella frågor som gäller studerande och högre utbildning.