Valvåren ingöt mycket hopp hos studerandena och universiteten när partierna i sin retorik tävlade om titeln det mest utbildningspositiva partiet:

”Att sätta värde på utbildning”

“Riksdagsvalet är ett utbildningsval.”

”Vi skapar världens bästa utbildning.”

”Vi arbetar för ökad respekt för vetenskap.”

”Vi måste få ordning på grunden för den finländska utbildningen.”

Samtidigt uttrycktes en delad oro över studerandenas försörjning. Toppolitikerna, inklusive den nyutnämnda statsministern Rinne, lyfte fram studerandenas dåliga ekonomiska situation – och på goda grunder. För närvarande är den sociala tryggheten för studerande lägre än för någon annan befolkningsgrupp. Incitamenten att studera på heltid är dåliga om det inte ens är möjligt för studerande att betala nödvändiga levnadskostnader utan att skuldsätta sig eller utan att arbeta. Några läsare tänker säkert att det här är något som en privilegierad ung Esbobo ska göra: det är mamma som betalar i alla fall, och hen kan klä sig i nya plagg av märken som Gucci och Prada till handelshögskolan. Vad mer behöver en sådan här studerande?

Studerande och andra inlärare är inte en homogen grupp. Den största enskilda gruppen utgörs av studerande som utexaminerats från andra stadiet för ett par år sedan. En sjättedel av studerandena har till exempel familj, en del har en karriär bakom sig, medan andra avlägger en examen vid sidan om arbetet. Människor med olika familjebakgrund söker sig till högskolor, och det är ytterst viktigt att göra det möjligt för alla att utbilda sig, oavsett om föräldrar har råd att stöda studier ekonomiskt.

En tillförordnad minister summerade sina skäl mycket tydligt: ”Under studietiden jobbade jag och hankade mig fram på studiestödet. Jag ville inte lyfta studielån. Att jag inte haft det bästa utgångsläget syns på så sätt att jag letar efter trygghet. Jag försöker sköta mina angelägenheter så att jag inte blir ställd mot väggen, ekonomiskt sett.” Personer med lägre socioekonomisk bakgrund undviker att ta lån.

En av Finlands största utmaningar inom den närmaste framtiden är att upprätthålla den arbetsföra befolkningens kompetens. Det här förutsätter att människor är redo att byta roll från arbetstagare till studerande och uppdatera sin kompetens. Utbildningsanordnarna har försökt möta de utmaningar som kontinuerligt lärande innebär med hjälp av utbildningsutbudet. Det har till exempel grundats en avgiftsfri kodningsskola för studerande, som snart kan beviljas rätt till studiestöd om de nödvändiga kraven uppfylls och riksdagen godkänner lagändringen. Vad uppmuntrar till exempel en pappersarbetare som tjänar 2 500 euro i månaden att börja studera om hen faller från en ”tillräcklig” inkomstnivå till studerandes sociala trygghet som inte ens räcker till att täcka boende- och matkostnader?

Det blir en ond cirkel: befolkningens kompetensnivå blir lägre men i stället för att utbilda sig, vill individen trygga sin ekonomiska välfärd så fort som möjligt. Kompetensnivån stagnerar, och samtidigt blir arbetsmarknadens krav ännu högre.

För närvarande är situationen som den ska vara. Hurdan är den efter fem år? Eller efter tio år?

Det är vettigare och ekonomiskt lönsammare att göra de nödvändiga ändringarna i god tid än att försöka rätta till gårdagens fel efteråt. Om vi nu satsar på att förvärva och upprätthålla kompetens, behöver vi inte betala de enorma kostnader som arbetslösheten medför i framtiden. Därför är det ytterst viktigt att diskutera regeringsprogrammets inskrivning om utvärdering av studierelaterade förmåner i initialskedet när den sociala tryggheten reformeras.

Inför riksdagsvalet krävde både studentorganisationerna och de politiska partierna en omedelbar höjning av studiepenningen.

”Det är bara att orka kämpa på.”

Och sedan stängdes dörren till Ständerhuset.

Det här förblev bara ett mål – och samtidigt vidgades klyftan mellan förmåner för studerande och andra befolkningsgrupper. Att återigen binda studiestödet vid index upprätthåller förmånens köpkraft, vilket är en bra förändring. Trots ett knappt ekonomiskt utrymme fick studentfamiljer, som har det svårast ekonomiskt, 25 euro mer i månaden, vilket var den ursprungliga målnivån  för försörjarförhöjningen.

Inför riksdagsvalet skrev jag om dagens ungas och kommande generationernas roll som nettobetalare av samhällets kostnader om statens utgifter balanseras på ungas bekostnad. Om vi ser på regeringsprogrammet i fråga om utgiftsökningar i den sociala tryggheten, är de utgiftsökningar som allokeras till studerande cirka 10 miljoner euro årligen, räknat i dagens tillväxttakt för indexen.

10 miljoner av den sociala trygghetens utgiftsökningar på 300 miljoner euro allokeras till en förmån vars nivå klart är lägst av alla. Det är unga som mest drabbas av den låga nivån av den sociala tryggheten.

Unga ska inte nöja sig med en sådan här generationspolitik. Riktningen och målen är bra men de måste synas i politiska åtgärder.

I det här blogginlägget hänvisar jag till följande inskrivningar i regeringsprogrammet:

• Underhållsstödet och försörjarförhöjningen till studiepenningen höjs.
• Studiepenningen binds vid index 2020 till halva beloppet och därefter till fullt belopp.
• Kommittén utreder och bereder olika åtgärder som behövs i syfte att förenhetliga den lagstiftning som gäller grundskyddsförmåner på samma nivå. I detta sammanhang kommer reformarbetet även att se över andra förmåner, exempelvis sådana som hänför sig till studier.
• Det kommer att genomföras en parlamentarisk reform av det kontinuerliga lärandet som svarar på behovet att utveckla och förnya det egna kunnandet under hela livet. I helhetsöversynen ska det i fråga om hela utbildningsvägen beaktas att utbudet och finansieringen av utbildning, den sociala tryggheten, omställningsskyddet, utkomstskyddet för arbetslösa, den frivilliga och arbetskraftspolitiska utbildningen samt identifieringen av kunnande ska anpassas till det nya systemet. Reformen av det kontinuerliga lärandet genomförs i trepartssamarbete med utbildningsanordnarna.

Jani Sillanpää
Skribenten är socialpolitisk sakkunnig på FSF.