Eurostudent-undersökning: endast skenbar jämlikhet i utbildningssystemet?

Eurostudent är ett internationellt forskningsprojekt som koordineras av EU och vars syfte är att samla jämförbara forskningsdata om högskoleutbildningen i Europa. Undersökningens tyngdpunkt ligger på att följa upp studerandenas socioekonomiska bakgrund och utbytesstudier (en modernare benämning är studiernas internationaliseringsperiod). Undersökningen innehåller flera intressanta teman, varav jag i denna artikel kommer att behandla ett närmare.

Här på FSF:s kansli har vi beklagat att materialet som Eurostudent producerar knappt utnyttjats i forskningssyfte, men under detta år har Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) blivit aktivare i att använda materialet. Man kan bekanta sig närmare med publikationsserien om Eurostudent-undersökningen på UKM:s webbplats.

Eurostudent-undersökningen bekräftar mycket sådant som vi redan visste från förut: studiestödet täcker inte levnadskostnaderna och många är tvungna att arbeta, internationaliseringsperioderna hopas på vissa studerande, och handledning och pedagogiska mål förbättrar studerandens framåtskridande i sina studier. Med tanke på påverkansarbetet är det dock nyttigt att få en ny undersökning som stöder dessa påståenden och FSF:s påverkansmål som är kopplade till dem. Jag kommenterade undersökningarna och resultaten officiellt under Eurostudent-seminariet. Mitt inlägg kan läsas här.

Ett av temana som Eurostudent-undersökningen lyfter fram som jag tycker är särskilt intressant är skenbar jämlikhet. Skenbar jämlikhet behandlas i synnerhet i samband med studerandeurvalen och urvalet för utbytesperioder. I Finland, liksom i de andra nordiska länderna, tänker man att jämlikheten inom utbildningsmöjligheter förverkligas på ett omfattande sätt och inom hela systemet i och med den öppna och avgiftsfria utbildningen. Det är ändå viktigt att observera att vi nu talar om formella hinder: studerande har jämlika möjligheter att söka sig till utbildning oberoende av bakgrund, men de har inte lika möjligheter att bli valda.

Ett fynd som verkligen är stötande för oss med den finländska tankemodellen är att studieerfarenheterna på andra stadiet påverkar villigheten till fortsatta studier. Läroanstalternas organisation, kultur och rykte har en inverkan på hur studerandena ser sina möjligheter att bli valda till en högskola och att ha framgång i sina högskolestudier. På basis av resultaten kan man anta att undervisning och lärande i gymnasiet som är eller upplevs vara dåligt inte försvagar studerandenas möjligheter att komma in på en högskola endast på grund av dåliga vitsord, utan också för att studerandena verkligen inte tror att de lämpar sig för högskolestudier.

Vi är vana att tänka att studieplatsen under grundskolan och andra stadiet inte gör någon skillnad för hur studerandena framskrider i sina studier, men enligt Eurostudent-undersökningen är detta inte fallet. Man ska kanske inte beskylla föräldrar som flyttar för att få den bästa möjliga studieplatsen för sitt barn för att överreagera trots allt.

Att flytta närmare den önskade utbildningen är kanske den enda åtgärd individen kan vidta, men beslutsfattarnas verktygslåda är mångsidigare. Nu när vi är medvetna om ojämlikhetsutvecklingen kan vi göra något för att stoppa den. Jag antar åtminstone att det finländska samhället inte accepterar en sådan situation utan motstånd.

Jag tycker att en mycket konkret första åtgärd för att förbättra det grundläggande och andra stadiet vore så kallad positiv diskrimineringsfinansiering. Denna stödfinansiering skulle delas ut till de grundläggande och andra stadiets skolor vars studerande har ett lågt medeltal och studerandena som utexaminerats inte kommer in på vidareutbildning eller sysselsätts. Man fick goda erfarenheter av denna typ av intervention i Helsingfors stad under ett försök år 2016. Eftersom det finns enorma skillnader i olika kommuners ekonomiska situation borde finansieringen sannolikt komma från Finlands regering. Det borde dock krävas en självriskandel av kommunerna så att kommunen inte bara skulle flytta de medel som budgeterats för utbildningen till annat bruk. Syftet med förslaget är att skolor som lider av problem skulle få de resurser de behöver för att förbättra situationen.

För att förbättra underrepresenterade gruppers tillgång till högskoleutbildning funderar man ofta på olika slags kvoter. Om man vill åstadkomma snabba resultat genom kvoter blir de ofta så stora att de skadar andra gruppers tillgång. Därför tycker jag att det i princip är en dålig lösning att införa kvoter i studerandeurvalen. Man måste dock observera att det i stället för formella förändringar krävs åtgärder som inriktas direkt till de grupper vars situation man vill förbättra.

Som en andra konkret åtgärd för att lösa problemet föreslår jag undervisning eller till och med program som förbereder för högskoleutbildning. För studerande som inte kommer från familjer med högskolebakgrund kunde det till och med erbjudas särskilt stöd och särskild vägledning för att främja deras framgång i studierna och stöda viktiga yrkesval. I Finland finns det knappt någon sådan verksamhet för tillfället. Detta trots att vi vet att ungdomar från en välbärgad urban bakgrund oftare bedriver högskolestudier än andra. Familjebakgrunden och föräldrarna har betydelse, och jag tror att man säkert kunde jämna ut denna skillnad genom vägledning och undervisning.

Eurostudent-undersökningen som helhet är ett intressant tillägg till den utbildningspolitiska debatten och forskningen. Jag väntar med intresse på vilka av undersökningens teman som kommer att lyftas fram i den politiska debatten och vilka åtgärder som kommer att motiveras med undersökningen. Jag rekommenderar varmt att alla som är intresserade av högskoleutbildning bekantar sig med dessa undersökningar.

 

Jyri Lähdemaa

 

 

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >