Jag lämnade min trygga hemmahamn och begav mig på den här resan för cirka 3 245 dagar sedan. Det är detsamma som 108 månader. Det är för nästan nio år sedan. Det är tre gånger så länge som det tog för Magalhães expedition att segla jorden runt för första gången. Till skillnad från Magalhães klarade jag ändå mitt äventyr med livet i behåll, men då och då verkar även jag ha kommit ur kurs.
I min reseberättelse ingår bland annat över två månader möten mellan generalsekreterare och ordförande, nästan tre veckor FSF:s förbundsmöten och hundratals tjänsteresor i Finland och tiotals utomlands.
Jag skriver det här blogginlägget under min sista arbetsvecka som FSF:s generalsekreterare och ser bakåt. Det verkar vara för en hel människoålder eller flera sedan när jag svarade utan att tänka: ”Jag vet inte riktigt vad en studentkår gör, men jag är naturligtvis intresserad av styrelseposten!”
Allt måste ha gått i en logisk ordning, eller åtminstone så skulle jag vilja tro. Jag blev först intresserad av studentkårens styrelsearbete, sedan av att utveckla och leda det tills jag också såg en arbetsmöjlighet i det. Till slut tog min ambition mig ända till toppen inom studentorganisationens verksamhet.
Sett i retrospektiv känns det som om hela resan liknar brädspelet Afrikas stjärna där jag förflyttat mig från en tydlig ruta till en annan, men ibland var det också rockmusik som gällde. Ofta spelades den med så hög volym att det fortfarande ringer i öronen. Det var så mycket jag ville komma framåt. Jag ville komma ända så långt som möjligt.
Det intressanta med att utmana sig själv är att det aldrig slutar. Bara en inte förlorar sin själ eller tappar bort sig själv på vägen.
Jag är säker på att jag förlorat en del av mig själv. Eller kanske har jag inte riktigt förlorat den, men den här Eero som kommer att lämna studentrörelsen nio år senare är en helt annan människa än den blivande modersmålslärare som inträdde i den här rörelsen då.
Alla bra reseberättelser behöver givande vänskaper. Lyckligtvis har jag haft många sådana. En särskild reskamrat har varit min kära vän Antti Heikkinen. Den ena av oss är säkerligen Don Quijote och den andra Sancho Panza, men ingendera av oss är aldrig säker på vem som är vem.
Studentrörelsen är mycket bättre nu än när jag började. Den är en jämlikare, internationellare och mer mångfasetterad rörelse än tidigare. Den är en mer inflytelserik och inkluderande rörelse som är ärligare mot sig själv. Och den vill fortsätta att utvecklas i alla dessa avseenden. Precis som den ska göra.
För mig personligen har det varit en stor ära och en uppriktig glädje att få vara en del av det här historiska kontinuum som är känt som studentrörelsen. Jag kanske också lämnar ett litet fotavtryck på studentrörelsens historia, men jag överlåter det åt dem som kommer efter mig att bedöma. Jag har egentligen inget behov av att göra ett bokslut eller utvärdera vad jag åstadkommit. Jag vet att jag lämnar mycket gott efter mig, men det finns också mycket jag kunde ha gjort bättre.
Min resa har bara börjat, fast den slutar i den här rörelsens tjänst. Om jag tidigare färdades med en hjulångare som rör sig sakta även när det är låga vågor och som till största delen cirkulerade runt i Kolerabassängen, har jag nu tack vare studentrörelsen åtminstone ett oceanfartyg som sätter kurs mot nya världar. Kaptenen på den här båten lär alltid ha befunnit sig någonstans i gränslandet mellan figurer i Cervantes roman och Jack Sparrow, men i dag är hen mer välvilligt inställd till situationen än tidigare.
Kära studentrörelse.
Det har varit ett nöje att stå till tjänst.
Eero Manninen
FSF:s generalsekreterare
