Jag hade fel.
En stor del av arbetet som sakkunnig är att reflektera över sitt eget arbete, plocka isär det och utvärdera det. Under de senaste månaderna har jag dragit slutsatsen att vår lägesbedömning var felaktig. Det hjälper inte med bortförklaringar, utan bedömningen måste korrigeras och vi måste försöka hitta bättre sätt att kryssa oss fram i en ny intressebevakningssituation.
År 2015 beslöt studentkårerna under FSF:s förbundsmöte att studerandenas största utgiftspost, boendekostnaderna, måste flyttas bort från sin utsatta plats inom studiestödet för att trygga studerandenas försörjning. Studentkårerna såg att nedskärningarna i och ruckningen av studiestödet som pågått i åratal inte kommer att sluta med de nedskärningar som ingår i Sipiläs regeringsprogram, utan vi måste förbereda oss på att studerandenas försörjning tryggas på andra sätt, inte genom att vi hänger på studiestödet.
Vår tanke var att genom att studerandena börjar omfattas av det allmänna bostadsbidraget kunde vi överföra studerandena med låga inkomster från en specialgrupps förmåner till en allmän förmån som avses för finländare med låga inkomster. Dessutom var det allmänna bostadsbidraget högre, det betalas ut året runt, och den tryggade försörjningen för studerandena med de allra lägsta inkomsterna i högskolestäderna med sina höga boendekostnader, men i bakgrunden låg en djupare principiell tanke om intressebevakningen av studerandenas förmåner: allmännare är bättre.
Ingen politiker vid sina sinnes fulla bruk skulle väl föreslå en fjärdedels nedskärning i en förmån som lyfts av alla låginkomsttagare, som man hade fräckheten att göra med studiestödet? Inom det allmänna bostadsbidraget skulle studerandena vara en del av en större helhet, och den större helheten skulle beskydda dem bättre mot regeringens fräckaste nedskärningsförslag. Om ryktena jag hört stämmer hade vi inte endast fel om att en allmän förmån skulle vara ett bättre skydd mot nedskärningar, utan vi hade också fel om att man inte skulle ha fräckheten att föreslå massiva nedskärningar i bostadsbidraget. Efter att beslutet om att överföra studerandena till det allmänna bostadsbidraget fattades har jag hört att regeringen fått ett förslag om nedskärningar i det allmänna bostadsbidraget på upp till 15 % på sitt bord.
Som en repetition av tidslinjen: regeringen fattade ett principbeslut om att flytta studerandena till det allmänna bostadsbidraget i samband med ramförhandlingarna 2016, lagutkastet skickades vidare på hösten samma år, regeringens proposition stadfästes som lag den 29 december 2016, och lagen trädde officiellt i kraft den 1 augusti 2017. Innan studerandena hann få en enda cent av allmänt bostadsbidrag hade det redan lämnats in två förslag på ändringar av förmåner med en direkt inverkan på studerandenas bostadsbidrag. Det första förslaget kom i mars, när finansministeriets arbetsgrupp som motarbetar flitfällor föreslog att studerandenas studielån borde beaktas som inkomster då förmånen beviljas. Det andra förslaget kom drygt en månad senare, när regeringen under sin halvtidsöversyn lämnade en proposition om att återinföra en övre gräns på kvadratmeterhyran för det allmänna bostadsbidraget.
Det senare förslaget skickades till social- och hälsovårdsministeriet för beredning. Praktiskt taget alla parter, från Folkpensionsanstalten till nationalekonomer och intresseorganisationer motsatte sig en övre gräns på kvadratmeterhyran, och sist och slutligen konstaterade också SHM att det inte är förnuftigt att stifta en lag om en övre gräns på kvadratmeterhyran. I samband med budgetmanglingen beslöt regeringen sig för att ersätta sin tidigare proposition med normen för bostadsbidrag för en del av en bostad som en traditionell Hail Mary-taktik: någonting måste göras, så någonting gjordes.
Normen för bostadsbidrag för en del av en bostad är det tredje förslaget som riktar nedskärningar i förmåner direkt mot studerande. Då räknar jag inte ens med regeringens andra ändringsförslag, till exempel indexändringarna och stopp av de maximala boendekostnaderna, eftersom de riktas ganska jämnt mot alla stödmottagare.
Jag har alltså haft fel ganska ofta.
Det konstigaste med myllret som pågår runt studerandenas förmåner är den totala brist på helhetsbild som de som bereder ärendena lider av. Då lagförslaget för att överföra studerandena till det allmänna bostadsbidraget bereddes var riksdagsledamöterna och social- och hälsovårdsministeriet väldigt oroliga för förändringar i studerandenas boendebeteende. Tänk om alla studerande i framtiden bara vill bo i ettor? Hur kan man se till att delade bostäder förblir lockande för studerande efter att man övergått till det högre bostadsbidraget?
Dessa farhågor hade försvunnit totalt när man vid ministeriet under de senaste månaderna berett normen för bostadsbidrag för en del av en bostad, som kommer att skära ner bostadsbidraget för just de studerande som bor i delade bostäder. Det mest kännetecknande exemplet på SHM:s ovilja att granska studerandenas försörjningsfrågor som en helhet är att SHM inte ens bad undervisnings- och kulturministeriet om deras åsikt om lagutkastet då lagutkastet för det allmänna bostadsbidraget var på remiss. UKM beslöt sig för att ge ett utlåtande utan att bli ombedd, med denna slutanmärkning till SHM:
”Undervisnings- och kulturministeriet tackar för möjligheten att ge ett utlåtande om lagförslaget. Undervisnings- och kulturministeriet har sakkunskap om studerandenas förhållanden, och ministeriet önskar att denna sakkunskap även ska utnyttjas i framtiden då bostadsbidraget förnyas.
På ungdomsspråk: burn.
Nu sitter vi inom studentrörelsen här med fingrarna och tårna i kors för att ens riksdagen ska vara vaken då regeringens proposition om bl.a. normen för bostadsbidrag för en del av en bostad kommer till riksdagen under de kommande veckorna.
Som socialpolitisk sakkunnig med ansvar för studerandenas försörjning har jag inte råd att vara cynisk. Faktum är ändå att det planlösa ruckandet på studerandenas förmåner redan har pågått länge utan någon slags tanke på att man i något skede skulle bedöma inverkan av en lång serie lagändringar. Jag behöver ändå ingen särskild utvärderingsgrupp för att konstatera att studerandenas konsumentskydd är mycket svagt: när en ung person söker till studier kan hen inte alls vara säker på hur hens försörjning kommer att se ut under studietiden. Det säger sig självt att för studerande som kämpar med låga inkomster orsakar sådan här osäkerhet oro, och i värsta fall också sämre välbefinnande och studieförmåga.
I det här skränet av politisk ambition verkar man ha glömt förmånssystemens huvudsakliga mål: att stöda heltidsstudier och studerandenas försörjning. Nu om någonsin behövs studiefredsbevarare som sätter fokus tillbaka på dessa mål.
Silja Silvasti, socialpolitisk sakkunnig på FSF
