Vem skulle nu motsätta sig samarbete och valfrihet?

 

Igår hörde ministeriet olika instanser om den omtalade lagstiftningen om undervisningssamarbete som ministeriet berett sedan förra hösten. Alla de viktigaste intressenterna inom högre utbildning, studerande och näringslivet var representerade.

I praktiken innebär förändringen att högskolorna inte längre skulle vara tvungna att själva arrangera den obligatoriska undervisning som ingår i deras utbildningsansvar, istället skulle de kunna skaffa undervisningen från någon annan högskola. På klarspråk innebär det alltså det att hälften av det som ingår i universitets- och yrkeshögskoleexamina kunde ordnas på något annat sätt än vid den högskola som utfärdar examen. Bakgrunden till förändringen är högskolornas upplevelse att det är svårt att samarbeta, särskilt mellan de olika högskolesektorerna. Men ur ministeriets presentation framgick även möjligheter att spara, då liknande undervisning kunde ges i samma kurs för såväl universitets- som yrkeshögskolestuderande.

FSF stöder samarbete som utgår från att utveckla innehållet, utveckla utbildningen och utmana stagnerade tillvägagångssätt. Samtidigt är vi väldigt oroliga för studerandenas rättsskydd vid så stora förändringar som ministeriet nu förbereder. I praktiken skulle den här förändringen medföra en tredje del mellan vetenskapsuniversiteten och yrkeshögskolorna. Det är en vacker tanke att samarbete skulle ske med kunskap och innehåll i första hand. Tyvärr lär dock sanningen vara kalla beräkningar och att den som billigast ordnar en kurs som låter ungefär lika är den som vinner offerten. Ordförande Petri Koikkalainen Forskarförbundet ställde frågan om det handlar om upphandling eller verkligt samarbete.

Ur studerandes synpunkt sett medför förändringen osäkerhet. Då en person söker sig till högre utbildning fattar hen ett av sitt livs eventuellt största beslut. Den sökande måste ha tillgång till så exakt information som möjligt om vad hen söker till, varifrån hen i framtiden tar sin examen och ungefär vilken sorts kompetens hen får från högskolan. Ministeriet och högskolorna verkar förundra sig över studerandenas oro – helt som om det inte någonsin förekommit situationer där det högskolorna gjort inte varit i studerandes intresse. De verkar inte heller oroa sig för dualmodellen, eftersom tanken på att hälften av examen de facto skulle avläggas vid någon annan högskola än den som utfärdar examen anses absurd. Lagen skulle ändå i framtiden tillåta det här och jag tycker det vore absurt om några högskolor inte skulle utnyttja tillfället.

Det finns också en annan sida av reformen som jag tycker vi borde föra en mer ingående diskussion om än vid hörandet. Hurdan kompetens ger ett samarbete som det som föreslagits? Förutsättningen för samarbete är nämligen liknande kunskapsmål för innehållet i studierna. Kommer förslaget till slut att leda till det att kunskapsmålen i brist på resurser tvingas in i samma form, vilket leder till att kompetensen inte egentligen breddas utan i värsta fall smalnar. Då universitet och yrkeshögskolor tidigare producerat kompetens med olika innehåll, kommer vi då i framtiden att ha examina som har olika namn men samma innehåll?

Man har också berömt reformen för att möjliggöra valfrihet för studerande. Förstås vill också FSF att studerandena ska ha möjlighet att välja flexibla och individuella studievägar. Men leder den här reformen verkligen till det? Så vitt jag kan se så är det i den föreslagna modellen högskolan som bestämmer vilka studieinnehåll som förverkligas i samarbete och vilka som utlokaliseras till någon annan högskola. Den studerande får att inte någon möjlighet att välja från två olika innehåll, utan leder till att det finns bara en och samma väg för alla.

Inom politiken är målen ofta desamma, men olika intressegrupper har olika syn på åtgärderna. Det är inte cool att motsätta sig valfrihet eller samarbete. Det vill vi inte heller göra. Men också i det här fallet så kan det hända att vi hamnar ur askan i elden.

 

Niina Jurva

  Tilaa SYL Blogi RSS-syötteenä >