Storbritanniens premiärminister Boris Johnson meddelade i december förra året att landet i och med Brexit inte kommer att fortsätta i Europeiska unionens Erasmus+-program. Projekt som fått finansiering från det nuvarande Erasmus+-programmet 2020 eller tidigare kommer att slutföras normalt. Premiärminister Johnson motiverade beslutet främst med ekonomiska orsaker. Storbritanniens utträde ur programmet är en stor nyhet och det är omöjligt att förutse alla dess konsekvenser. Det finns dock redan tydliga och omedelbara konsekvenser.
Utträdet ur Erasmus+ innebär att Storbritannien eventuellt förlorar tusentals europeiska utbytesstudenter. Även för studerande i Storbritannien var programmet av stor betydelse, eftersom ungefär hälften av de brittiska studerande som gjorde en mobilitetsperiod gick via Erasmus. Bland de finländska högskolestuderandena har landet till och med varit det tredje populäraste mållandet för Erasmus+-programmets utlandsperioder. Beslutet om att lämna programmet kan i värsta fall leda till att de internationella mobilitetsperioderna för studerande minskar om de studerande inte hittar ett meningsfullt alternativ. I Finland är trenden redan i övrigt oroväckande, eftersom antalet utlandsperioder per år har sjunkit under de senaste åren. Storbritanniens utträde ur Erasmus+ är ett hårt slag för finländska studerandes internationalisering.
Enligt Universities UK:s (Storbritanniens universitet) beräkningar medför Erasmus+ nettoeffekter för den brittiska ekonomin på cirka 243 miljoner pund per år. Den ekonomiska nyttan kommer från internationella studerande som kommer till landet och det faktum att brittiska ungdomar får värdefull arbetserfarenhet under en period utomlands. Utträdet ur Erasmus+ kan ha ekonomiska men också diplomatiska konsekvenser: det kan innebära att Storbritanniens kontakt med kontinenten försvagas. Under Erasmus+-programmet lär sig de studerande om mållandets kutymer och europeiska värderingar. Samtidigt stärker de sin europeiska identitet. Genom att leva i ett främmande land lär de sig språk, kultur och tankesätt på ett helt annat sätt än i universitetets föreläsningssalar.
Storbritannien har föreslagit det nationella Turing-programmet som ersättande program för att säkerställa kontinuiteten i den internationella mobiliteten. Programmet har uppkallats efter den berömda brittiska matematikern Alan Turing. Avsikten är att det nya programmet ska bli globalt och basera sig på bilaterala avtal. Det är dock inte helt okomplicerat att skapa ett program från början, eftersom Erasmus+ inte bara är ett program för högskolestuderandes mobilitet. Det gör det möjligt för såväl unga, studerande som lärare att utbilda sig, studera och praktisera utomlands. Programmet erbjuder också organisationer möjlighet att samarbeta med internationella partner. Det är svårt att förvärva dessa egenskaper enbart genom bilaterala avtal. En ytterligare utmaning när det gäller att skapa ett nytt program är också den ekonomiska kris som orsakas av coronan.
Tänk om alla länder börjar bygga upp sina egna nationella program för att främja internationalisering? Var och en skulle utöver sitt eget system bli tvungen att bygga upp bilaterala relationer med varje nytt land. Det är byråkratiskt och det tar tid. Samtidigt blir tusentals utlandsperioder ogjorda under övergångsperioden. Erasmus+ är ett imponerande program, eftersom det bygger på ett unikt samarbete. Erasmus+ har betydande nätverksfördelar när det gäller universitetskontakter och gemensamma regler och tjänster. Därför grundades Erasmus också för cirka fyrtio år sedan. Före Erasmus baserades det internationella samarbetet på ländernas nationella program. Om varje land började utveckla sitt eget program skulle vi om tio eller några tiotals år inrätta ett Erasmus 2.0-program igen. Genom samarbete uppnår vi mer på ett förmånligare sätt.
Konstantin Kouzmitchev
Styrelsemedlem
P.S. Även om Storbritannien nu lämnar EU och Erasmus ser framtiden för Erasmus ändå rätt positiv ut. Budgeten för Erasmus+ kommer nästan att fördubblas till 26 miljarder euro för den programperiod som inleds 2021–27. Det gör det möjligt för 12 miljoner deltagare att bli europeiska. Det är ungefär tre gånger så mycket som under föregående programperiod.
