I dag betalar många studerande och nyutexaminerade återigen ränta på sina studielån. Ränta på ett lån som de har tvingats ta för att täcka vardagskostnaderna.
Så sent som i början av 2010-talet var det genomsnittliga lånebeloppet för en nyutexaminerad magister 8 000 euro, medan beloppet 2024 redan var 24 700 euro. De förändringar som genomförts under den innevarande regeringsperioden speglas ännu inte ens i denna ökning, eftersom studiestödet under de senaste åren har gjorts ännu mer lånebetonat. Samtidigt som indexhöjningarna för studiestödet har frysts, bostadsbidraget skurits ned och man övergått till studiestödets bostadstillägg har statsborgen för studielån höjts. Under de kommande åren kommer nyutexaminerades lånebelopp därför att öka till 30 000–40 000 euro.
Man vill att unga vuxna ska söka till högskolan i allt högre grad. Samtidigt är de studerande den enda grupp som det finländska samhället förutsätter ska skuldsätta sig för att klara av vardagskostnaderna. Utifrån de referensbudgetar för studerande som FPA har publicerat blir det utan tvekan klart att det inte är möjligt att leva på studiepenning och studiestödets bostadstillägg. För en studerande som bor i huvudstadsregionen räcker studiepenningen och bostadstillägget i genomsnitt inte ens till bostadshyran, för att inte tala om andra obligatoriska utgifter såsom mat, läkemedel eller telefonabonnemang. Gräset är inte grönare på andra orter heller, eftersom stöden inte räcker till att täcka alla obligatoriska kostnader utanför huvudstadsregionen heller.
Vilka konsekvenser har detta för finländska ungdomars möjligheter att utbilda sig? Enligt en ungdomsbarometer som publicerades i våras vill cirka 80 % av ungdomarna söka till högskolan, men påtvingad skuldsättning under studierna kan skrämma i synnerhet ungdomar med en lägre socioekonomisk bakgrund. Och även om högskoleutbildning alltid lönar sig, kan dagens svåra sysselsättningsläge också göra att man känner sig osäker på sin framtida återbetalningsförmåga.
I första hand handlar det alltså om hur livet ser ut för de nuvarande och kommande studerandegenerationerna. Men ökningen av studielån blir också dyr för staten. Medan staten 2020 tog över betalningen av studielån på 24,9 miljoner euro, steg kostnaderna för borgensansvar för studielån förra året redan till över 100 miljoner.
Den totalreform av studiestödet som bereddes under regeringen Orpos mandatperiod förväntades underlätta de studerandes försörjningssvårigheter. I regeringsprogrammet skrevs också som mål att studiestödet ska möjliggöra studier på heltid. Målet är efterlängtat ur de studerandes synvinkel. Regeringens proposition med förslag till en ny studieförmånslag talar dock sitt tydliga språk om det enda sättet för studerande numera att bedriva heltidsstudier: genom att ta lån.
Studielånet hade också kunnat utvecklas så att man bättre hade tagit hand om låneskyddet och personer med studielån. Flera alternativ presenterades för arbetsgruppen som bereder reformen. FSF:s förslag om årlig studielånskompensation och ränteskydd för studielån skulle ha gjort det lånebetonade systemet mer sporrande och underlättat återbetalning av ränta. Likaså skulle en höjning av inkomstgränserna för ränteunderstödet ha hjälpt låginkomsttagare med studielån. Dessa förslag antogs dock inte, och nu förblir åtgärderna för att förbättra låneskyddet klena. Regeringens proposition fokuserade främst på studielånskompensationen – genom att rikta den allt mer till personer som klarar sig bra i sina studier.
Hur borde totalreformen av studiestödet egentligen se ut? Eftersom både de unga och statsfinanserna lider av dagens lånebetonade system, är lösningen enkel: minska lånebetoningen genom att höja nivån på studiepenningen. Samtidigt bör nivån på såväl studiepenningen som bostadstillägget tryggas genom indexhöjningar. En bra början vore att binda bostadstillägget till indexet – redan i samband med den nuvarande totalreformen av studiestödet.
