I enlighet med statsminister Rinnes regeringsprogram har en tillgänglighetsplan börjat utarbetas för utbildningen i Finland. Syftet med planen är att utreda hur underrepresenterade gruppers tillgång till utbildning kunde förbättras. Arbetsfältet är stort, men vi måste också komma ihåg att hålla fast vid tillgänglighetens existerande grundpelare. När vi talar om tillgång och tillgänglighet måste vi också komma ihåg att tala om den avgiftsfria utbildningen.

Den avgiftsfria utbildningen är ingen självklarhet i dagens Finland. År 2017 togs det i bruk terminsavgifter för studerande som kommer från länder utanför EU och EEA, och öppna universitet runt om i landet prövar sina gränser genom att erbjuda avgiftsbelagda helheter som nästan motsvarar hela examina.

Det vore kortsiktigt att invagga sig i tanken att den avgiftsfria utbildningen är trygg i Finland bara för att ingen i den offentliga debatten just nu aktivt kräver att terminsavgifter ska införas för alla. Avgifter införs inte med dunder och brak, utan de smyger sig så småningom in i den högskolepolitiska debatten genom undantag, och samtidigt växer en positiv attityd gentemot avgifterna.

Ett undantag som nu och då kommer upp i debatten är att göra en andra examen på samma nivå avgiftsbelagd. Forskningsstiftelsen för studier och utbildning OTUS utredde ämnet i år inom projektet Flera studierätter, och det kom fram att studerande har flera olika orsaker till att avlägga en andra examen på samma nivå. Bland orsakerna framhävdes ändå ingen slags examensshopping eller att samla på sig studierätter för skojs skull. Enligt studien saknas alltså hållbara grunder för att göra en andra examen avgiftsbelagd.

En positiv inställning gentemot avgifter – eller åtminstone undantagen som nämns ovan – kommer inte från ingenstans. De kraftiga nedskärningarna som gjordes på utbildningen under de två föregående regeringsperioderna har fått flera instanser att fundera på hur utbildningen kunde få den tilläggsfinansiering som den behöver. Det första som ofta grävs fram ur verktygslådan är terminsavgifterna. Om staten allokerade tillräckliga resurser till utbildningen skulle det inte uppstå någon press att fundera på att införa terminsavgifter.

En avgiftsfri och tillgänglig utbildning är egenvärden i välfärdssamhället. Visionen för högskoleutbildningen och forskningen 2030 har som mål att 50 procent av den unga generationen ska ha en högskoleutbildning före 2030. Det här strikta målet kommer inte att uppnås om vi inte arbetar för att förbättra tillgängligheten. Ett land av Finlands storlek har inte råd att lämna kunniga personer utanför, utan alla unga som har förmågan och viljan att utbilda sig måste fås in i högskoleutbildningen. Samtidigt blir gruppen av högskoleutbildade mer mångsidig när människor med olika slags bakgrund kommer med.

Det är fint att tillgången och tillgängligheten lyfts fram inom högskolepolitiken under denna regeringsperiod. Vi måste ändå komma ihåg att tillgången och avgiftsfriheten är ett oskiljaktigt par. För att bottnen inte helt ska falla av det viktiga tillgänglighetsarbetet måste vi hålla ännu hårdare i principen för avgiftsfrihet. Den avgiftsfria utbildningen är definitivt det viktigaste som hittills åstadkommits för utbildningens tillgänglighet i Finland.

Heidi Rättyä

Styrelsemedlem

Finlands studentkårers förbund FSF rf