De studerandes vardag har befunnit sig i ett undantagstillstånd sedan mars. Coronaviruset har utgjort en aldrig tidigare skådad utmaning för både studerande och universitetsanställda. Ingen har kunnat förbereda sig tillräckligt väl för pandemins utmaningar. Under tiden med distansundervisning har de studerande inte heller kunnat åtnjuta samma typ av stöd eller tjänster för välbefinnande som universiteten normalt erbjuder.
Sedan i mars har de studerande varit tvungna att genomföra sina kurser på nätet, på distans, ensamma och utan den handledning som erbjuds i universitetens normala vardag. De studerande har kunnat genomföra kurser i en webbaserad lärmiljö utan att träffa eller ens ha en ordentlig växelverkan med läraren eller andra studerande. Själv har jag genomfört många kurser bara genom att lämna in mina webbuppgifter på Moodle. Hela processen sköts från början till slut utan att man lämnar hemmet, på nätet och utan någon gemenskap av studiekamrater.
Även om distansstudier är det enda alternativet under coronatiden utgör det ökade distansarbetet en risk för de studerandes välbefinnande och mentala hälsa och kan innebära att man känner sig ensam eller har svårt att hantera sitt liv. Ett viktigt syfte med studentlivet är också att bli en del av gemenskapen och skapa kontakter med andra universitetsstuderande, vilket klart lider av de långt utdragna distansstudierna. Då man under en lång tid isoleras från andra och från vardagsrytmen är risken stor att bristen på närvaro och växelverkan orsakar ensamhet och gör det svårare att hitta sin plats i studentgemenskapen.
I längden hopar sig och kumulerar ofta ensamheten och de sociala utmaningarna. En person som lider av ensamhet eller t.ex. symtom på psykisk ohälsa kan ha svårare att söka hjälp eller förhålla sig positiv till sin egen framtid. Efter en lång period av undantagstillstånd startar vi inte alla från samma linje: vissa lider mer av coronatidens distansstudier än andra.
Studier om långtidsarbetslösa visar att längre perioder av arbetslöshet och ensamhet undergräver optimismen och förhoppningen att återgå till arbete och nätverk. Tyvärr kan coronan vara just en sådan ensamhetsperiod för många, när det självständiga arbetet över nätet kan kännas hopplöst. Då man redan länge varit utanför sociala nätverk kan det kännas utmanande och onaturligt att återvända. Universiteten får inte låta bli att uppmärksamma denna risk. Beklagligt många kan redan länge ha upplevt att de har levt i ett konstigt mellantillstånd från vilket det känns osäkert att återgå till en normal vardag.
Universiteten ska också under coronatiden satsa på gemenskap och sörja för de studerandes välbefinnande. Även vid distansstudier bör man i mån av möjlighet komma ihåg växelverkan och närvaro. Under coronatiden kan till exempel små gemensamma videosamtalsgrupper skapa en god samhörighet i webbarbetet. När coronan någon gång i framtiden lättar måste universiteten satsa på en återgång till närundervisning för att det ska kännas meningsfullt för de studerande och för alla andra vid universiteten. Att man genomlevt en coronakris får inte användas som förevändning för att automatiskt ersätta närundervisning med distansundervisning.
Det är fint att studentkårerna har försökt kartlägga de studerandes särskilda oro under coronatiden och arrangerat t.ex. chattar och webbverksamhet som stöder gemenskap och välbefinnande. Även under undantagstiden måste vi värna om universitetens gemenskap och de studerandes delaktighet och bekämpa ensamhet. En dag kommer vi ännu att delta fullt ut i vår studerandegemenskap, när folkhälsan tillåter det.
Okko Karvonen
Styrelsemedlem, Studentkåren vid Helsingfors universitet
