Vi brukar tänka oss att en universitetsstuderande anmäler sig som närvarande, deltar i studieperioder av olika slag, avlägger tentor och för inlärningsdagböcker, skriver en pro gradu-avhandling och blir färdig. Anteckningarna i studieregistret och examensintyget identifierar och ger erkännande till den studerandes flitiga arbete och gör det synligt. Men utanför vårt utbildningssystem finns ingen sådan process. Därför blir det den enskilda personen som själv får fundera ut hur allt det som hen lär sig på jobbet och i olika fritidsaktiviteter kan synliggöras. Det pratas mycket i utbildningspolitiken om att synliggöra kompetens. Det är en viktig aspekt eftersom den betonar mångsidigheten hos både människorna som lär sig och lärandet.

Frågan om hur kompetens ska kunna göras synlig har fått högskolorna att fundera på vilken kompetens de studerande egentligen samlar och särskilt hur den här kompetensen ska kunna lyftas fram. Universiteten har antagit utmaningen genom att ägna alltmer uppmärksamhet åt det faktum att studenterna har förmåga att identifiera det som de lärt sig, oavsett om det gäller en enskild studieperiod eller en hel examen. Målen för lärandet uttrycks allt klarare och tydligare i läroplanerna, intranätsystemet och föreläsningsmaterialet. Universiteten hjälper dessutom studerande med att hitta sysselsättning, till exempel i form av jobbsöknings- och CV-kurser.

Utvecklingen har varit snabb och välkommen, men den räcker inte till som sådan. Inte ens den finaste kompetensbaserade CV:n är till hjälp om den som läser CV:n inte har förmåga att begripa eller sätta värde på det hen läser. Samlandet och synliggörandet av kompetens behandlas beklagligt ofta som en motsats till examensutbildning. Å ena sidan innebär det här att man ger värde till det lärande som sker i arbetet och fritidsaktiviteter, vilket är rätt och riktigt. Å andra sidan kan det ge upphov till en bild av att högskolestudier är rätt smala och specialiserade. Men examensintygen sammanfattar endast en liten del av studierna.

Universiteten är levande gemenskaper, ställen för gemensamma möten och för lärande och upptäckter som görs tillsammans, och miljöer där de studerande samlar det mångsidigaste tänkbara kunnandet. På universiteten bekantar de studerande sig med olika branscher, lärmiljöer och metoder. Förmågan att lära sig nytt är kanske den viktigaste kompetensen som studerande får på universitetet. Det anser åtminstone nyutexaminerade, som lyfter den högt upp på listan över de bästa kunskaperna och färdigheterna som de fått. Framför allt ger universitetsutbildning en grund på vilken man kan bygga upp ännu mer kompetens. Därför efterlyser jag fler modiga rekryteringsbeslut över läroämnes- och sektorsgränserna. Jag efterlyser också ett erkännande av den rikedom som finns i universitetsgemenskapen.

Slutligen vill jag påminna om hur viktigt det är med gemenskap. Det går enkelt så att allt prat om att samla och synliggöra kompetens enbart ses som något som den enskilda människan ska hantera själv. Men vi får inte lämna människor ensamma med allt detta. Det gäller också att inse att här finns både en resurs och ett ansvar för gemenskapen som helhet.

Ainomaija Rajoo
Utbildningspolitisk sakkunnig (utbildningskvalitet, studiefrågor, arbetsliv)
ainomaija.rajoo@syl.fi
041 515 2231

Blogginlägget är en del av Sitras Upptäck ditt kunnande-veckor. Målet med veckorna är att uppmuntra och hjälpa människor att upptäcka sin kompetens och att göra den synlig.