Höstterminen börjar igen och en ny årgång studerande inleder sina studier i en instabil pandemisituation. Sammankomsterna flyttas utomhus. Det sätts strikta gränser för personantalet i föreläsningssalar och andra studielokaler. Lyckligtvis försöker man ordna närundervisning för första och andra årets studerande, medan de äldre årskurserna öde varierar mellan universiteten.
Men en sak har inte ändrats. Polariseringen av de studerandes framgång blir värre och det allmänna välbefinnandet fortsätter att minska. Vårt ställningstagande om evig studierätt som vi publicerade i somras lyfte upp diskussionen om snabb studietakt, otillräcklig utkomst och utbrända studerande på tapeten.
I vårt land är säkert ingen av de politiska beslutsfattarna omedveten om eller okänslig för de studerandes situation.
I år har de studerande lyft mer studielån än någonsin tidigare. Ca 70 procent av de studerande lyfter studielån för att kunna leva, eftersom de annars inte klarar sig. Efter att studiestödet förnyades år 2017 har studielånebeståndet fördubblats på bara fyra år. Enligt den senaste Eurostudent-enkäten (2019) har studenternas månatliga medianinkomst sjunkit med 238 euro sedan år 2017. I och med coronapandemin upplever 40 procent av de studerande att deras utkomst har fortsatt att försämras.
År 2020 uppsökte 26 procent fler studerande SHVS mentalvårdstjänster än tidigare. Enligt forskningsgruppen för coronaekonomi Tilannehuone har besöken med anledning av psykisk ohälsa klart ökat både bland studerande inom högre utbildning och andra representanter för samma åldersgrupp sedan hösten 2020. Tyvärr kommer inte detta heller som någon överraskning, då psykisk ohälsa bland studerande ökat under hela 2000-talet. Antalet diagnoser har tredubblats. Psykisk ohälsa har också blivit den vanligaste anledningen till invalidpensionering.
När politikerna funderar på hur man kunde förlänga arbetskarriärer och stärka arbetskraften tar de ofta till en käpp i stället för en morot. Av ramförhandlingar förra våren förväntades korrigerande åtgärder efter en lång period av åtstramningar, men tyvärr var den enda orsaken att fira att det inte gjordes ytterligare åtstramningar.
Beslutsfattarna har talat om sympati och omsorg, men inga åtgärder har vidtagits. Vad ska det behöva hända med statistiken för att man verkligen skall göra något åt den här situationen? Utmaningarna gällande de studerandes utkomst och välbefinnande, för att inte tala om universitetsfinansieringen, har blivit kroniska och strukturella problem som inte kan åtgärdas med plåster. Det är obegripligt att man inte ännu heller är redo att vidta korrigerande åtgärder.
Det är också skrattretande att nedskärningar inom vetenskapssektorn diskuteras på allvar, och det rentav med Utbildnings- och kulturministeriets välsignelse. Bästa regering, nu gäller det att få någon ordning på budgetmanglingen. Trots de tolkningar som gjorts under ramförhandlingarna kan ni nog göra någonting åt det här också, om ni bara vill.
Lösningarna vi erbjuder är bekanta för politikerna. Vid budgetmanglingen kunde man fatta ett beslut på 3,5 miljoner euro om att avskaffa studiestödens tvåstegskaraktär och därmed förhindra att tusentals studerande varje år förlorar sitt stöd mitt i studierna. Med 30 till 40 miljoner kunde de studerande återfå de sju stödmånader som den tidigare regeringen skar ned av oss. Vi kunde säkra Terapigarantin, göra psykoterapiutbildningen avgiftsfri och börja åtgärda finansieringsunderskottet i universitetens basfinansiering, eller finansiera nya startplatser enligt deras kostnader. Om bara viljan fanns.
Återstår att se. Det är tydligt att vi studerande ännu inte har det tillräckligt illa.
