Högskolevisionen 2030 – ett halvt års skådespel med lagreform som resultat?

Det sista seminariet för Visionen för högskoleutbildningen och forskningen, som bereds av undervisnings- och kulturministeriet, hölls i fredags. Mina förväntningar var höga: kanske det nu skulle pressas fram konkreta lösningar ur de åtskilliga seminariernas och idémötenas resultat för att förbättra utbildnings- och kompetensnivån, utbildningens tillgänglighet, livslångt lärande och internationell konkurrenskraft. I processens början var dessa de gemensamt definierade målen för visionsarbetet.

De gemensamma målen fick dock vika undan när ministeriet endast hade en sak i tankarna: att stifta en ny högskolelag. Undervisnings- och kulturministeriet bringade den gemensamma lagen till allmän kännedom måndagen den 4 september som ett alternativ till genomförandet av visionen. Nu har den däremot lyfts till debattens centrum, fortfarande utan någon slags information om den nya lagens närmare innehåll eller hur den skulle stöda målen som lades fram i samband med visionsarbetet. Man undvek med avsikt att definiera innehållet i större detalj, men man ville inte heller diskutera det. Däremot var det meningen att vi skulle acceptera tanken som sådan.

Under evenemanget kom ministern, höga tjänstemän och representanter för högskolornas ledning nämligen i tur och ordning med sina inlägg som understödde lagreformen, och de berättade hur man kommit fram till förslaget i bred konsensus mellan ministeriet och högskolorna. Det är däremot synd att varken studerandena eller någon av personalorganisationerna ingick i denna konsensus – eller i att utforma högskolesamfundets åsikt, verkar det som. Detta framgick redan av de första kommentarerna från publiken; därefter stämplades alla som kom med invändningar förstås som utvecklingsmotståndare.

Enligt kanslichef Anita Lehikoinen skulle en gemensam lag göra det möjligt att riva skiljemurarna mellan högskolor och examina, främja studerandemobilitet och göra det möjligt att skapa en ny slags kompetens i och med att man lättar på regleringen. Finansieringsmodellerna skulle förbli separata, liksom examina. Genom förändringarna är man alltså ute efter något slags samarbete som inte erbjuds i lagen om undervisningssamarbete som just nu är under beredning i riksdagen – det vill säga administrativt och strukturellt samarbete. Hur förvaltningsreformen främjar de ursprungliga innehållsmässiga målen eller hur de inte kan uppnås genom gällande lagstiftning förblir en gåta. Till exempel försöker man redan nu uppmuntra till att underlätta interna förflyttningar inom universiteten, men det har knappt lett till några resultat – hur i all världen skulle ny reglering på hög nivå plötsligt underlätta förflyttningar mellan olika högskolor? Genom existerande reglering och lagen om undervisningssamarbete kunde man också underlätta förflyttningar mellan lägre och högre högskoleexamina, samt från den ena sidan av dualmodellen till den andra.

Lagstiftningen om undervisningssamarbete är fortfarande under behandling i riksdagen, och det verkar inte som om man ens vill ge tid för att utvärdera dess inverkan. Det har inte ens gått tio år sedan föregående reform av universitetslagen, och många minns fortfarande den processen, som slet sönder universitetsfältet och universitetens interna koherens. Därmed skulle inledandet av en ny lagstiftningsprocess i sig själv förlama högskolefältet, som fortfarande lider av nedskärningarna i grundfinansieringen, för flera år. Om beredningen av en ny lag är ett värde i sig kan man inte heller anta att reformen endast skulle begränsas till de problem som man ursprungligen ville ingripa i.

Meningen med Visionen för högskoleutbildningen och forskningen var att besvara frågor och erbjuda en gemensam syn på i vilken riktning utbildningen borde utvecklas, och med vilka ramvillkor. Nu hade man strukturen i spetsen i stället för innehållet, och i stället för svar verkar den främst väcka frågor. Vilka förändringar skulle en gemensam högskolelag medföra för innehållet i den gällande lagstiftningen och i lagen om undervisningssamarbete? Hur skulle målen som satts upp främjas av att slå samman lagarna? Hurdana sporrar skulle man skapa genom den gemensamma lagstiftningen, och hurdant kaos skulle reformprocessen skapa inom högskolefältet? Vilken är studerandenas och personalens roll då lagen än en gång bereds på förvaltningens villkor? Vem anser att lagreform efter lagreform utan konsekvensbedömning är ansvarsfull politik, och, framför allt, hur i all världen kan en lagreform ses som resultatet av visionsarbetet?

 

Riina Lumme

Ordförande för FSF

Nyaste publikationer

Se mer
SYL contact us SYL logo
Har du frågor? Kontakta oss!
Vi är experter på studentliv och står till din tjänst. Vi svarar gärna på alla aktuella frågor som gäller studerande och högre utbildning.