När man ser på samhällets gång måste man konstatera att likvärdigheten fortfarande är långt ifrån genomförd. Det har visserligen gjorts framsteg, men så länge man i debatten om minoriteter måste utgå ifrån samhällets vilja och förmåga att trygga säkerheten för alla befolkningsgrupper och de grundläggande rättigheterna i allmänhet är något grundläggande på tok.

Syftet med likabehandlingsarbetet är att alla ska ha lika möjligheter att leva, vara, arbeta och delta. För att uppnå detta måste sådana konstruktioner rivas som hindrar en del av befolkningen från att genuint nå samma utgångslinje som andra. Med tanke på att sådana strukturer är djupt rotade och att konsekvenserna ofta upprepas är det också nödvändigt att aktivt utveckla en verksamhetskultur och praxis för att överbrygga den alltjämt rådande skillnaden i möjligheter.

Att främja likvärdighet innebär att vara på den svagares sida, men det är också fråga om ett gemensamt samhällsintresse. När man kan värna om befolkningens mångfald kan man dra nytta av perspektivens rikedom, som får oss att snabbare nå bättre slutresultat och som skapar en grund för ett starkt och välmående samhälle. Om man inte ser det värde som mångfald ger förlorar man dock en enorm mänsklig potential, och det medför också dyra välfärdsutmaningar för både individen och samhället, inklusive direkt illamående.

I FSF:s politiska policydokument finns organisationens värderingar inskrivna. En av dessa är likabehandling, som vi strävar efter att främja såväl i samhället som i vår egen verksamhet. Om vi vill vara en seriös förespråkare för likabehandling är det viktigt att vi också själva agerar likvärdigt. På kansliet följer man upp hur likabehandling uppnås årligen och personalen, styrelsen och aktörerna på fältet utbildas inom temat. I vår löpande verksamhet främjar vi till exempel lika möjligheter att utbilda sig. I år har vi dessutom stött medborgarinitiativ som kräver transrättigheter och vars framgång vi bör glädjas över.

Under hösten deltog vi också i justitieministeriets och diskrimineringsombudsmannens informationsinriktade kampanj Jag är antirasist. Antirasism har i synnerhet under innevarande och föregående år synts i en aktiv samhällelig debatt. I debatten har man tydligt identifierat hur bristfällig högskoleverksamheten inom detta område fortfarande är. Det behövs handling i frågan, men också mer information.

Nu i november visade studeranderörelsen åter sin vilja att hålla fast vid sina värderingar och utveckla sig på jämlikhetsområdet, när förbundsmötet godkände styrelsens tillägg till förbundets värderingar om antirasism utan några invändningar eller framställningar som motsatte sig detta. Viljan finns alltså – kompetensen och de lämpliga åtgärderna fattas ännu.

Efter förbundsmötet är det dags att ta tag i frågan med ny kraft. Det är dags att i enlighet med kampanjlöftena utbilda kansliet just när det gäller antirasism, fästa större uppmärksamhet vid bedömningen av den praktiska vardagen, utse en person som ansvarar för att främja frågan och uppdatera principen för ett tryggare tillstånd. Jag är säker på att det inte är färdigt med de här. Men riktningen är den rätta.

Saara Tenhovuori

Styrelsemedlem