Hyvä liittokokous, bästa förbundsmöte, Dear General Assembly,
Jag är finlandsryss.
I 25 år har jag samlat mod för att säga de här två orden högt. Men nu är det sagt. Inför en hundratalig livepublik och en offentlig stream.
Det känns ganska häftigt.
Som liten innebar det ryska för mig att vi talade ryska, åt borsjtjsoppa och pelmeni och tittade på ryska barnprogram hemma.
Jag lärde mig det kyrilliska alfabetet före det latinska och tittade på krokodilen Gena före jag hörde om Mumin; Villmanstrandsborna kanske minns Gena. Året gick enligt de ryska helgdagarna.
I skolan fick jag veta att min familjs språk och vanor skiljde sig från mina klasskamraters. Mitt efternamn är svårt, förutom om man vill göra sig lustig med det. När andra barn berättade om populära TV-program visste jag inget om dem. Jag var inte medveten om det senaste skvallret från Mumindalen.
Jag tyckte inte alls om att vara annorlunda. Jag ville så gärna vara med i gänget att jag till varje pris försökte dölja min ryskhet. Hemma pratade jag alltid finska om jag hade kompisar på besök. Jag tvingade också mina föräldrar att göra det. Jag ville inte att nån skulle få veta att jag inte hörde till gruppen. Jag hade alltid en stark känsla av att alla skulle försvinna runt mig om de fick veta att jag inte är en infödd finländare.
Dessutom får jag med jämna mellanrum påminnelser om att jag inte är härifrån. Det är lustigt, för jag har fötts och bott i Finland hela mitt liv. Många undrar varför jag inte har sett ett enda avsnitt av Kummeli. Varför jag inte känner till de finska schlagerklassikerna eller hur jag har lyckats undvika Itsevaltiaat som liten. Men vi tittade inte på det hemma.
De första positiva kommentarerna om mitt efternamn på ett främmande språk hörde jag när jag flyttade från min hemstad Joensuu till ett gymnasium i Helsingfors. I den större staden var stämningen redan från början mer internationell. Jag hörde till och med avundsjuka tankar, som att ”jag skulle också vilja ha en tvåspråkig familj”, eller att det var coolt att ha ett annorlunda efternamn.
Första gången jag var stolt över mina rötter var för exakt ett år sedan, då jag valdes till ordförande för Finlands studentkårers förbund. Tack för förtroendet. Jag läste en Facebook-uppdatering av en FSF-alumn, där det stod så här:
”I dag myser jag lite extra då FSF, som jag älskar, har valt en ordförande med ryskt namn. Det vore märkligt, om en så stor minoritet inte så småningom syntes någonstans och det finns många barn och unga som behöver förebilder för att anknyta till vårt samhälle.”
Uppdateringen betydde mycket för mig.
Som äldre har jag också insett vikten av historisk ballast. Finlandsryssarna har redan länge varit tvungna att bära den politiska bördan av vår auktoritära östra granne på sina axlar. Nu mer än på länge då Ryssland för ett brutalt, oberättigat anfallskrig i Ukraina.
Olyckligtvis har även oskyldiga lidit av det här. Finlandsryssarna har blivit mer utsatta för hatretorik och fördomar.
Det berörde mig personligen också ganska nära, när min närstående blev slagen på käften på VR:s tåg när han pratade ryska i telefon. Ibland är världen en grym plats.
Jag tycker att ett ställningstagande av justitieministeriets delegation för etniska relationer sammanfattar den svåra situationen väl:
”På delegationens vägnar vill vi påminna om att den ryska armén har invaderat Ukraina på order av den ryska statsledningen. Det ryska folket har inte attackerat landet och vi kan inte beskylla människor med rysk bakgrund som bor i Finland för situationen i Ukraina. Nu är det viktigt att stödja Ukraina och ukrainarna, både i deras hemland och dem som flyr kriget. Det främjar vi inte genom hatretorik och trakasserier i Finland.”
Det är ingen lösning att låta illamåendet gå ut över Finlands ryska invånare. I värsta fall kan man spela i Kremls påse då man i Ryssland kan rapportera om det ryska hat som västerlänningarna upplever. Vi bör därför fokusera på att stödja Ukraina, exempelvis genom donationer för att hantera den humanitära krisen i Ukraina.
Genom att dela med mig av de här personliga erfarenheterna ville jag berätta för er hur det känns att vara finlandsryss. Samt hur det känns det att vara andra generationens invandrare.
Samt hur känns det att vara en third culture kid, det vill säga ett barn från en tredje kultur, en person som har bott en del av sin barndom i en annan kultur eller i ett annat land än det föräldrarna kommer ifrån. Third culture kid anammar seder från olika kulturer, men upplever sig inte helt tillhöra någon. Hen tillägnar sig sederna i sitt födelseland (den första kulturen) och sitt andra hemlands kultur (den andra kulturen) och bildar en ny, tredje kultur.
Med mitt eget exempel ville jag framhålla att rasism tyvärr fortfarande är en realitet i vårt samhälle.
Det finns många olika nationaliteter i Finland. Förutom ryssar finns här bland annat ester, irakier, kineser, indier och svenskar. I och med dem har vi också finlandsester, finlandsirakier, finlandskineser, finlandsindier, finlandssvenskar och många andra.
Var och en har sin egen unika kultur och sitt eget sätt. Var och en av dem har också sina egna berättelser om finländskhet och om att bo i Finland. Vi måste se till att var och en av dem stolt kan känna sig som en del av ett gemensamt Finland.
I och med den ökande arbetskrafts- och utbildningsinvandringen har vi i framtiden ett allt mångsidigare Finland.
På grund av försörjningskvoten i vårt land är vi också beroende av invandring och har därför tydliga mål och indikatorer som vi vill uppnå.
Enligt vägkartan för arbets- och utbildningsrelaterad invandring 2035 vill vi tredubbla antalet internationella studerande och få 75 % av dem att stanna här efter examen. För närvarande är siffran cirka 50 %. För att inte tala om den humanitära invandringen.
Det betyder att det förutom de här personerna också flyttar in allt fler andra generationens invandrare, såsom jag. Även tredje och fjärde generationens, och så vidare.
Under den här regeringsperioden har det införts lyckade lättnader i inreseprocesserna och i praxis för uppehållstillståndspraxis, som även FSF har understött och lobbat för. Det finns fortfarande mycket att göra.
Enbart ambitiösa kvantitativa mål gällande internationella experter och smidiga inresevägar räcker dock inte till för att få dem att stanna kvar här.
Här har jag tre funderingar gällande en bra studentrörelse.
Minnesregeln är en pyramid med individen, samhället och studentrörelsen.
Först individen. Som individer är det upp till var och en av oss att varje dag arbeta för att utrota rasism, diskriminering och trakasserier. Det arbetet får inte bara falla på minoriteterna, dem som möter rasism, trakasserier eller diskriminering.
Dialogen mellan människor och befolkningsgrupper har stor betydelse. Var och en av oss har möjlighet att öka förståelsen mellan människor. Det här kan vi göra exempelvis genom konstruktiv diskussion, frivilligarbete och genom att ingripa i rasistiskt beteende.
För det andra samhället. Berättelsen om finskheten är verkligen snäv. Vi måste fråga oss själva hurdan den finska människan är. Vad heter hen och hur ser hen ut? Vem bestämmer om hen är finländare?
Om hundratusentals nya människor skulle komma till Finland skulle samhället förändras märkbart och synligt.
Helsingin Sanomats Jussi Pullinen sammanfattar ganska bra att det innebär en grupp människor som vill hitta en livspartner, bilda familj, utöva sin religion, använda de tjänster de vill ha och gå framåt i livet: bli rika, förälska sig eller bara njuta av Finlands frihet och vara något som är förbjudet i ursprungslandet.
Jag tycker det är dags att uppdatera bilden av finskheten så att den motsvarar det allt mer internationella Finland.
För det tredje studentrörelsen. Studentrörelsens ansvar och makt som byggare av vårt samhälle är stort. Vad studenterna gör i dag gör resten av samhället i morgon.
I den här frågan måste vi också kunna se oss själva i spegeln. När börjar finländarnas mångfald synas också i studentrörelsen? Vi kan börja fundera på varför studentkårernas styrelser och FSF:s byrå nästan varje år fylls med väldigt lika personer med mycket liknande bakgrund.
Jag avslutar med ett citat från FSF:s policydokument.
”FSF främjar en övergripande internationalism. Verklig internationalisering förutsätter mångfald i samhället och icke-diskriminerande möten mellan kulturer.”
Det krävs alltså en verklig förändring av internationaliseringen hos oss själva, universiteten och hela samhället.
Med de här tankarna avslutar jag mitt politiska inlägg.
Jag önskar var och en ett effektivt, vänligt och inspirerande förbundsmöte.
Tack!
