Under det senaste året har vi på FSF funderat väldigt aktivt på generationspolitik. I och för sig har rättvisa mellan generationerna alltid ingått i FSF:s intressebevakning, men i år har vi granskat termen som ett tema som genomsyrar hela vår verksamhet och politik. Vad betyder det att samhället och miljön ska överlämnas till kommande generationer i bättre skick är vi fick dem i? Vad krävs för att det ska bli verklighet? Hur mycket är för mycket i pensionsavgifter? Vad för jävla barnfödartalko?
Temat har helt klart börjat väcka alltmer intresse i medierna på ett mångsidigare sätt. I samband med föregående riksdagsval verkade temat rättvisa mellan generationerna endast behandlas i relation till hållbarhetsunderskottett: vi kan inte lämna en oöverkomlig skuldbörda. Man måste fatta svåra beslut. Nedskärningar skadar alla.
Eller gör de det? För ett par veckor sedan var jag på Telas seminarium om rättvisa mellan generationerna, vars syfte var att åstadkomma en ”kollision” mellan ungdoms- och studerandeorganisationerna och pensionsorganisationerna. I grupp funderade vi på teman som var gemensamma för organisationerna, och olika sätt för organisationerna att minska spänningarna mellan generationerna.
Jag satt i grupparbetsrummet och lyssnade på pensionsorganisationernas representanters anföranden. Aktiva nyblivna pensionärer är de bästa möjliga kommuninvånarna, de betalar mycket skatt och de deltar i organisationsverksamhet. Pensionärer är värda upp till 500 miljoner euro för samhället varje år i och med att de hjälper sina barn och andra närstående med att sköta deras barn. Största delen av pensionärerna tycker också att pensionssystemets hållbarhet är en viktig fråga, och få organisationer ville understöda indexinitiativet som Kimmo Kiljunen nyligen kom med.
Jag märkte mycket snabbt att vi kommit till seminariet för att diskutera helt olika frågor. Efter att vi bollat med gemensamma teman en god stund vågade jag ställa frågan: hur står det då till med statsfinansernas nollsummespel?
Faktum är att ingen prognos eller indikator tyder på att Finland är på väg mot en jämn och stabil ekonomiskt tillväxt. Likaså är det ett faktum att pensionsutgifterna växer i rasande takt i Finland, och inom några år kommer likaså social- och hälsovårdsutgifterna att öka i samma takt.
Under de senaste 10 åren har en tredjedel av ökningen i de offentliga utgifterna gått till de växande pensionsutgifterna. Utgiftstrycket på pensions- och social- och hälsovårdssektorn ökar hela tiden, men statsfinansernas intäktsströmmar växer inte i samma takt. Det handlar alltså om att vi i den närmaste framtiden kommer att tvingas allokera allt mer pengar till social- och hälsovården inom den nuvarande utgiftsramen. I praktiken betyder det att pengarna för de växande social- och hälsovårdsutgifterna måste hittas genom att skära ner i statens andra utgifter. I en sådan situation är undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, som är en av statsekonomins största utgiftsklasser, i en mycket sårbar ställning.
Den åldrande befolkningen förtjänar en tillräcklig och högklassig social- och hälsovård samt pensioner. Likaså förtjänar de yngre generationerna och barnfamiljerna ett högklassigt utbildningssystem, en rimlig beskattning och ett löfte om en tillräcklig pension i ålderdomen. För tillfället verkar det som om löftet om vård och levnadsstandard som samhället gett till de äldre generationerna uppfylls på de yngre generationernas bekostnad. Jag kan förstås ha fel – det skulle jag gärna ha.
På Helsingin Sanomats och Aalto EE:s evenemang Taloudenpuolustuskurssi ställde Kaius Niemi från HS en ypperlig fråga till politikerna som satt i panelen: vad tänker partierna göra åt det, att 30-åringarnas medelinkomst redan i flera år varit betydligt lägre än pensionärers medelinkomst? Hur tänker partierna ta tag i utmaningarna beträffande rättvisa mellan generationerna och skrida till verket, fastän det inte främjar den största och aktivaste väljargruppens, pensionärernas, fördel i samhället?
Paneldeltagarnas svar var rent ut sagt meningslöst babbel. Alla höll ändå med om att man borde kunna tala om rättvisa mellan generationerna på ett öppnare och modigare sätt än nu.
Jag är rädd för att också de modiga uttalandena kommer för sent – nu behövs det handlingar.
Silja Silvasti, socialpolitisk sakkunnig på FSF
