I slutet av år 2019 bokade jag för första gången en tid för bedömning av servicebehov genom SHVS:s SelfChat-tjänst. Då jag gjorde det kunde jag inte ana hur tacksam för tajmingen jag skulle vara bara några månader senare.

I december besökte jag en sjuksköterska och i januari en läkare. Den första kostnadsfria psykologtiden fanns i början av april. I början av året blev jag road av vårdstigens långsamhet, men då jag sökte hjälp för mer långvariga saker och inget akut, tog jag nöjt emot de gånger jag blev erbjuden.

Sedan blev det mars. Världen förändrades, såsom även jag – övergången till att studera på distans och bortfallet av bekanta rutiner påverkade snabbt mitt eget välbefinnande och hjälpbehovet ändrades till akut. Psykologens mottagningstid i april blev ett andningshål för mig och det ljus i slutet av tunneln som gav mig kraft att klara de svåra sista veckorna i mars.

Vårens psykologtider var naturligtvis videomottagningar som jag deltog i från mitt eget sovrum. Som säkert alla konstaterat i år ersätter inte video ett fysiskt möte, men är bättre än ingenting.

En bärbar dators kamera förmedlar kroppsspråket mycket bristfälligt, men förmedlar åtminstone något. Att tala om problem är talande även på distans.

Jag var alltså tacksam för att få vård trots situationen, flera kompisar som inte studerar fick ingen hjälp i våras, då coronan gjorde att den eller den vårdformen inte var tillgänglig. Under våren träffade jag psykologen fyra gånger på distans och skulle vid behov förmodligen ha fått en eller två extra tider.

Jag var mest tacksam för att jag i juli fick träffa psykologen på riktigt, ansikte mot ansikte. Numera frågar min psykolog mig varje gång om jag vill ses på distans eller komma till mottagningen. Varje gång har jag utan att tveka svarat att jag hellre kommer på besök.

En bra sak med detta exceptionella år har varit att jag fick ett B-utlåtande för Fpa:s rehabiliterande psykoterapi efter endast ett besök hos en psykiater i stället för normalt två.

Att få komma till psykoterapi med stöd av Fpa är en verkligen komplicerad process. Därför var ens en lättnad en avsevärd lättnad. Att fira segern känns dock lika deprimerande som att fira Fpa:s justering av utkomststödet till studerande i våras. Som student får du ständigt tacka för saker som redan borde ha varit i sin ordning.

Efter att ha fått ett B-utlåtande måste jag ännu fylla i en separat terapiansökan och själv söka en terapeut. Svårigheten att söka terapeut har diskuterats i medierna. Man har uppmärksammat hur utmattande processen är och bristen på terapeuter i Finland. Baserat på min egen erfarenhet håller jag med till fullo.

Att få vård är ett turspel. När man mår bra eller ens försvarligt kan man skicka ett chattmeddelande till SHVS eller till exempel Nyyti ry. När man är tyngd av svår depression är det inte alltid så enkelt. För att få komma till Fpa:s terapi, måste man vara i tillräckligt dåligt skick, men inte i alltför dåligt skick. Ett alltför opersonligt e-postmeddelande till en terapeut drunknar i massan. Alla orter har inte ens lediga terapitider.

Nu när jag har bokat introduktionsbesök hos terapeuter har jag blivit irriterande medveten om hur lyckligt lottad jag är. Igen tackar jag för något som redan borde vara i sin ordning.

Roosa Ylikoski

Socialpolitik och kultur
Studentkåren vid Östra Finlands universitet