Det snabbt annalkande riksdagsvalet har väckt den bekanta debatten ur sin vinterdvala: nu går diskussionen het om terminsavgifter för högskolor. Enligt Finlands målsättning ska 50 procent av landets unga generation ha en högre utbildning fram till år 2035, men utan ökade resurser kommer det att vara omöjligt att nå detta mål. En del har varit ivriga på att föreslå terminsavgifter för att täcka detta finansieringsbehov, men idén förblir varje gång lika urusel som förut.
I höst verkar det som om terminsavgifter för andra gradens studier blivit speciellt populär. Enligt det framlagda förslaget skulle alla få avlägga en högskoleexamen gratis medan den andra gradens examen skulle vara avgiftsbelagd. Förslaget kan till en början låta rimligt, men vid en närmare granskning ska det konstateras att grunderna är svaga. Ingen av de parter som föreslagit avgifter för en andra gradens examen har dock ännu lyckats lägga fram en trovärdig kalkyl över vare sig vad dessa terminsavgifter skulle medföra, och vad det nya systemet skulle kosta universiteten. Det är helt klart att det under strecket inte skulle gå att se plustecken.
För närvarande finns det en del studenter som siktar på en andra gradens examen, men om terminsavgifterna införs skulle detta antal garanterat sjunka. Trots detta borde man definiera ett pris för varje högskoleexamen och högskolorna vore tvungna att skapa processer och administrativa strukturer för att kunna debitera de föreslagna terminsavgifterna. Och vi vet redan nu att dessa processer och strukturer inte kan skapas utan kostnader. Därför är det minst sagt oansvarigt att ens föreslå terminsavgifter för andra gradens examen som en lösning på högskolornas ekonomiska utmaningar.
Istället är det mer sannolikt att avgifterna för en andra examen skulle leda till att övergången från gymnasieutbildning till högre utbildning blir ännu svårare. De sökande uppmanas redan nu att noga överväga sitt val, eftersom man förlorar privilegierna för första gångens sökande om man söker upprepade gånger till olika utbildningar. Det vore mer ändamålsenligt om studenterna kunde antagas till högskolor snabbare och om det vore smidigare att byta inriktning från en högskola till en annan ifall man valt fel första gången. Likaså vore det mer ändamålsenligt om man inte varje gång vore tvungen att söka in på nytt via den gemensamma ansökan. Utbildningssystemet måste kunna flexa så till den grad att det finns utrymme för studenterna att dels begå misstag och dels korrigera dem.
Effekten av de föreslagna avgifterna för en andra gradens examen skulle därför i huvudsak vara en styrningsmekanism. De som föreslår dessa avgifter borde absolut kunna uttrycka det här i tydliga ordalag. Avgifterna skulle inte generera mer kapital för uppläggningen av själva utbildningen utan snarare leda till att studenterna skulle utveckla strategier för exakt vilken studieplats det lönar sig att välja och vilket utbildningsprogram det lönar sig att utexaminera sig från. Samtidigt skulle flexibiliteten i det finska systemet skrotas tillsammans med alla möjligheter för studenterna att pröva på och eventuellt ändra studieinriktning då de hittar sin äkta passion för ett bestämt ämne eller då de vill bygga upp en mångsidig utbildning.
”Finsk utbildning har alltid byggt på avgiftsfrihet och jämlikhet”, konstaterar högskolornas rektorer i en intervju på Yle den 13.12. Vi måste se till att det förblir så även i framtiden. Att införa avgifter i det finska utbildningssystemet på detta sätt skulle inte leda till vare sig högre intäkter, förbättrad utbildningskvalitet eller högre utbildningsnivå. Istället skulle vi bli kvar med ett ännu mer oflexibelt och ojämlikt utbildningssystem, som enbart skenbart skulle påminna om det system som tidigare var Finlands stora stolthet.
