I den här video- och bloggserien berättar vi vad som är felet med diskussionen om terminsavgifter.
I den offentliga debatten i Finland finns tydligen ett ämne där forskningsdata överskrider erfarenhetsexperternas kompetens – terminsavgifter. Sedan ETLA:s förslag har en ekonom efter en annan berättat hur högskolornas framtid ska räddas genom att finländska studerande ska betala terminsavgifter och hur var och en som motsätter sig detta förslag är förblindad av sin ideologi. Tyvärr är dessa forskare blinda i ett par avseenden när de prisar sitt utmärkta förslag.
Som intressebevakare för högt utbildade uppskattar jag forskningsdata väldigt högt – så länge som de är oberoende, deras premisser kan betraktas som hållbara och de studier som används som källor är relevanta för ämnet för undersökningen. Exempelvis är Heikki Pursiainen av den åsikt att något som talar för att förslaget till terminsavgifter är förutsättningslöst är att olika forskare har kommit till samma slutsats på olika sätt. Det är ändå anmärkningsvärt att alla utgår från samma, ideologiskt betingade premisser: Man vill inte finansiera högre utbildning med offentliga medel och därför måste man hitta finansiering någon annanstans, och utbildning är i första hand en investering som är till nytta för en individ och inte en allmän nyttighet. Såsom Pursiainen på ett förtjänstfullt sätt konstaterar, är forskningens uppgift att erbjuda alternativa lösningar och politikens att bedöma utgångspunkter och slutsatser med varandra. Det är alltså ett politiskt val om man vill satsa på utbildning i framtiden.
När man forskar, gör man val om vilka källor som används för att bekräfta slutsatserna. I det här fallet har man valt att nästan enbart hänvisa till den modell för terminsavgifter som används i Storbritannien och anta att dess regelmässigheter automatiskt gäller i Finland. Det låter lite konstigt för en samhällsvetare att man kunde plocka ett enstaka element av ett system som baserar sig på starka socialklasser och stora inkomstskillnader och anta att det automatiskt fungerar i en nordisk välfärdsstat. Exempelvis Niku Määttänen från ETLA har den uppfattning att terminsavgifter skulle i själva verket påverka social rörlighet på ett positivt sätt. Detta synsätt grundar sig enbart på statistik från Storbritannien och beaktar inte utgångspunkter i det finländska systemet, såsom den jämlika grundläggande utbildningen och en betydligt mindre utbildningens ärftlighet.
Det finländska samhället grundar sig på att man med offentliga medel finansierar de tjänster som stöder den allmänna välfärden, utan öronmärkta pengar eller utan att prioritera enskilt intresse. Av den anledningen har vi relativt små skillnader i inkomster och välfärd och en jämlik grundläggande utbildning. Man har ansett att utbildning tillhör de tjänster som finansieras med offentliga medel, eftersom en hög utbildnings- och kunskapsnivå utgör en stor konkurrensfördel för Finland som är ett litet och kunskapsintensivt samhälle. Med progressiv inkomstbeskattning jämnar man ut den löneförmån som utbildningen ger individen och säkerställer att var och en deltar i att främja den gemensamma välfärden enligt sina förmågor. Terminsavgifter skulle vara ett överlappande system vars effekter på andra delområden i samhället ignoreras helt och hållet i förslaget.
ETLA förnekar eventuella negativa effekter genom att säga att man kan skapa en sådan betalningsmodell som inte främjar ojämlikhet, utan styr avgifter till de högavlönade. Detta skulle förverkligas med ett lån som studerande skulle ta för att betala avgifter, och återbetalningsskyldighet skulle börja först efter att en tagit examen och har inkomster som överstiger en viss nivå. Jag tror inte heller att någon avsiktligt vill skapa ett dåligt system, men det sägs ingenstans att man inte kunde försämra det senare. Inkomstgränsen för återbetalning av lån skulle nämligen vara ett politiskt element och ett behändigt sätt att få pengar då man vill minska andelen offentlig finansiering och få mer avkastning på avgifter genom att tvinga ännu flera personer att betala. På den punkten förkastar forskare sina premisser och litar på att ideologin är på deras sida.
