Jag skulle villa påstå att omkring 137 980 personer funderar just nu på samma sak som jag i detta blogginlägg: högskolornas antagning av studerande. Och det är inte så märkligt, eftersom en ansökan om studieplats i en högskola är en av de mest avgörande vändpunkterna i livet. Med ett utbud på endast 53 000 nya studieplatser, men ungefär tre gånger så många sökande i vår, betyder det att en stor del av de som söker studieplats oundvikligen kommer att bli utan studieplats.
Studerandeantagningen omstrukturerades under den föregående regeringsperioden och det är först nu som universiteten börjat granska reformens konsekvenser och göra uppdateringar angående studerandeantagningen. Det är i synnerhet poängsättningen av betygsurval och uppläggningen av ett nytt gemensamt digitalt urvalstest som ligger föremål för en noggrannare granskning. Det nya systemet har i synnerhet kritiserats på grund av poängsättningen i betygsurval samt till exempel betoningen på lång matematik och den ökade arbetsbelastningen för gymnasieelever. Men vad är egentligen ett bra system för studerandeantagning och vem tjänar det i första hand?
I den offentliga debatten ses studerandeantagningen till högre utbildning oftast ur den sökandes perspektiv. Det här är helt naturligt, eftersom den sökandes upplevelse av rättvisa beslut är en viktig byggsten för systemets legitimitet som helhet. Ett rättvist system för studerandeantagning betyder att alla har lika möjligheter att delta i antagningen. Det är också viktigt med förutsägbarhet och ungdomarnas förtroende för systemet.
Den sökandes situation försvåras ytterligare av förstagångskvoten, som tillämpas för att reservera studieplatser för dem som ännu inte har studierätt vid något universitet. Avsikten har varit att påskynda studerandenas tillgång till högre utbildning, men det verkar som om kvotering i stället bidrar till att öka en fördröjning av studiestarten. Många vågar inte ta emot den studieplats de blir erbjudna eftersom de är rädda för att mista sin tillhörighet till förstagångskvoten.
Det finns trots allt även andra aktörer än enskilda sökande som påverkar sökandet. Högskolorna har egna förhoppningar om studerandeantagning, politiker vill påverka urvalssystemet och därtill har näringslivet sina egna förväntningar på systemet. Genom att finslipa systemet för antagning av studerande kan man i bästa fall främja social rörlighet och göra det möjligt för underrepresenterade grupper att få bättre tillgång till högre utbildning. Samhället drar nytta av en heterogen uppsättning experter.
En av de största utmaningarna för sökanden är dock det höga antalet sökande. Det finns oundvikligen färre platser än sökande, och finslipningar på urvalssystemet erbjuder ingen lösning på det här problemet. Tyvärr är antagningen av studenter baserat på kalla fakta och poängsättning. Så länge antalet platser inte ökar, betyder en kvot för en viss grupp att det är bort från någon annan grupp.
Så vilka är då de viktigaste byggstenarna i ett fungerande system för antagning av studerande? Eftersom det inte finns ett fullständigt urvalssystem borde man i utvecklingsarbetet fokusera på värdeval. Åtminstone bör den sökandes upplevelse av rättvisa, systemets förutsägbarhet och främjande av social rörlighet höra till de främsta målen för utvecklingsarbetet. Det finns dock knappast någon salig lösning för hur antagningen ska organiseras. Men med ett utvecklingsarbete som baseras på tillförlitliga uppgifter och den sökandes erfarenheter är det trots allt möjligt att utarbeta ett något rättvisare system som är fungerande för både samhället och högskolorna.
