Idag publicerade undervisnings- och kulturministeriet visionen för högskoleutbildningen och forskningen fram till 2030. Visionen har bearbetats i knappt ett år, och nu publicerades målen för visionen. Under lanseringstillfället kommenterade jag visionen å FSF:s vägnar med positiv förvåning: istället för ogenomtänkta lagändringar presenterades en riktig vision.
I huvudsak anser FSF att visionens mål är goda. Öppenhet, flexibilitet och tillgänglighet inom utbildningen och forskningen är teman som upprepas ofta i visionen. Dokumentet visar också fokus på studerande, och forskningens samband med nya innovationer har erkänts. Man vill öka antalet högskoleutbildade så att hälften av varje åldersklass i fortsättningen avlägger en högskoleexamen. Målet kunde vara ännu högre, men naturligtvis krävs det också resurser för att uppnå det. Nu oroar sig i synnerhet personalorganisationerna för att högskolorna skärt ner just på undervisnings- och forskningspersonalen. Det här kan inte fortsätta om vi verkligen vill vara ett land med den högst utbildade arbetskraften i världen.
För att det här målet ska uppnås måste fokus ligga på studerandena. Studerandenas ställning, deras mobilitetsmöjligheter och pressen de utsätts för i samband med förändringar och försörjningsrelaterade åtstramningar har erkänts väl i visionen. Även i fortsättningen måste stödet för studieförmågan hela tiden granskas och utvecklas, eftersom de senaste åtstramningarnas och förändringarnas inverkan inte ännu är synlig i den statistik vi nu har. ”Utbildningen utvecklas med studeranden i fokus” får inte vara en fras som endast används i festtal och visionsuppteckningar, utan det ska vara ett genomskärande rättesnöre i utvecklingen av högskoleutbildningen.
Ibland glömmer man nämligen det mänskliga perspektivet då man talar om att utbildning hopar sig. I visionens bakgrundsmaterial problematiserades det faktum att 28 % av dem som söker till universitet och 25 % av dem som söker till yrkeshögskolor redan har en annan studieplats vid eller examen från en högskola. Hopningen av utbildning är ett verkligt problem, men det är sällan studerandenas fel: ibland tvingas de hitta en ny karriär på grund av arbetsmarknadsstrukturen eller av hälsoskäl, och i vissa fall har de inga andra alternativ eftersom möjligheterna till att byta bransch eller till fortbildning som högskolorna erbjuder är obefintliga.
Visionen betonar också utbildningens öppenhet, flexibla studievägar och livslångt lärande – mål som alla säkert kan underteckna. I den vidare utvecklingen bör man beakta att öppenheten inte framskrider genom att man pratar om den, utan den kräver incitament och nya idéer. Ett exempel är den nya typ av plattformsmodell som FSF, Finlands Ekonomer och Högskoleutbildade samhällsvetare föreslagit. Idén är att göra hela Finlands högskoleutbud tillgängligt för alla studerande och att genom en studiepoängsbaserad finansieringsmodell uppmuntra högskolorna att inte endast erbjuda undervisning till studerande vid den egna högskolan, utan också till utomstående studerande.
Plattformsmodellen är ett exempel på en struktur som skulle främja visionens mål om ny slags kompetens, intensivare samarbete och ett större antal högskoleutbildade. För andra strukturella lösningar krävs också noggrant övervägande och konsekvensbedömning: målet att minska antalet högskolor får inte förbigå perspektiven för tillgänglighet och regionens behov, och en möjliggörande lagstiftning får inte betyda förändringar för förändringarnas skull.
Från dessa mål börjar man nu utveckla åtgärder i form av en vägkarta som stöds av utvecklingsprogram med olika teman. I anförandet jag gav under evenemanget påminde jag också om att det omfattande samarbetet med intressentgrupper verkligen måste vara omfattande, och universitetsgemenskapens alla medlemmar och intressentgrupper måste bli hörda på ett jämlikt sätt. Riksdagspartier från regeringen och oppositionen ska också inkluderas i den parlamentariska beredningen. Om den här vägkartan lyckas kommer den nämligen att definiera den finländska högskoleutbildningens riktning för flera år framåt, på ett långsiktigare sätt och med stöd av en större gemenskap än ett regeringsprogram eller en utvecklingsplan för utbildningen någonsin kunde göra.
Riina Lumme
Ordförande för FSF
