Under de senaste åren har vi fått mer och mer data som visar att de yngre generationerna kommer att vara mindre utbildade än de äldre [1] och att deras livsinkomst kommer att bli lägre än för tidigare generationer [2]. Åtgärderna för att förlänga arbetskarriärerna slår hårdare mot de yngre generationerna än de äldre. Dessutom får unga mindre valuta för sina pensionsavgifter än de äldre generationerna [3]. Samtidigt sitter de äldre generationerna på makten i samhället [4] och de har också störst förmögenhet [5]. Under de här omständigheterna borde generationspolitiken stå högre upp på den politiska agendan än för närvarande.
Utbildning är en av de viktigaste institutionerna ur generationspolitikens perspektiv sett – inte bara därför att utbildning har en positiv inverkan på individens framtida sysselsättning, inkomster och hälsa, utan också därför att den bidrar till samhällelig harmoni, en välfungerande demokrati och minskande brottslighet. Ännu viktigare är att utbildning utgör den främsta arenan för social och samhällelig förnyelse: utbildning som institution avspeglar både nuläget i samhället och skapar möjligheter till samhällelig förändring. Ur generationsperspektivet sett är utbildningspolitik först och främst framtidspolitik vars kärna är – eller borde vara – frågan om vilka förutsättningar för ett gott liv som utbildning ger till den kommande generationen. Det handlar om såväl utbildningsinnehåll som strukturer som möjliggör de här innehållen.
Varje generation ställer och besvarar relevanta samhällsfrågor på eget sätt – det är något som varje generation har rätt att och måste göra. Om det finns problem på arbetsmarknaden så kan de kommande generationerna nog lösa dem på ett sätt som passar dem. Om det finns brister eller fel inom hälsovården kan de nya generationerna likaså korrigera dem. Så förhåller det sig med det politiska systemet, den offentliga ekonomin (inklusive statsskulden), rättsväsendet och många andra institutioner. Att ställa frågor och hitta lösningar förutsätter inte bara kunskaper och färdigheter utan också mod och etiskt omdöme. De här utgör de ovannämnda förutsättningarna för ett gott liv, vilket innehållet i uppfostran och utbildning borde utveckla hos alla människor.
Utöver frågor om innehållet är den mest relevanta frågan vad gäller utbildningsstrukturer vem som har möjlighet att delta i vilken utbildning och på vilka villkor. Det är en fråga om jämlika möjligheter som ofta ses som ett mått på samhällelig rättvisa. Att möjliggöra avgiftsfri grundutbildning och att förplikta hela åldersklassen att delta i den har länge utgjort kärnan i den finländska utbildningspolitiken. Att utvidga samma princip till småbarnspedagogik har också fått stöd på sistone. Avgiftsfri utbildning och att unga förpliktas att delta i den är sätt som förebygger att unga inte marginaliseras i början av utbildningsvägen. Avgiftsfri utbildning både på andra och högre stadiet uppfattas tjäna samma syfte, att upprätthålla jämlika möjligheter. Om unga med olika sociala bakgrund har olika inställning till och värderingar av utbildning så är ett sätt att förverkliga jämlika möjligheter att säkerställa en utbildningsväg som är fri från ekonomiska hinder, för alla.
Utbildningsväsendet och dess läge är ett ovanligt system ur generationspolitikens perspektiv och jämfört med många andra institutioner i samhället eftersom det är svårt för kommande generationer att själva ändra den: när du en gång har genomgått grundläggande utbildning förblir den din grundutbildning, medan exempelvis problem på arbetsmarknaden kan lösas ett åt gången. Att värna om utbildning som institution och allokera tillräckliga resurser för utbildning utgör därför ett viktigt arv och en betydande inkomstöverföring från de äldre generationerna till de yngre. Om följande generations kompetensreserv förblir mindre som helhet har den här generationen sämre förutsättningar att lösa de utmaningar som den möter. Eller med ännu mer eftertryck: om kompetensen hos den kommande generationen inte är konkurrenskraftig, vem ska då upprätthålla och utveckla den finländska välfärden?
Jarmo Kallunki
Verkställande direktör, Otus
KÄLLOR
[3] https://www.is.fi/taloussanomat/oma-raha/art-2000005122519.html
[4] https://www.eduskunta.fi/FI/kansanedustajat/tilastot/Sivut/Kansanedustajien%20ik%C3%A4rakenne.aspx
[5] https://www.hs.fi/talous/art-2000005710785.html?share=861ee6c32f0297f01855686ac6761320
