Studiestödet har ett problem. Eller, rättare sagt: Studiestödet har en hel del problem, ur flera perspektiv sett. Nedan går jag igenom dem ur olika synvinklar.
Ur studentperspektiv
Företaget Q-tutkimus publicerade för en tid sedan en utredning (på finska) som ger en rätt dyster bild av läget för studerandes ekonomi. Resultaten motsvarar de resultat som tidigare publicerats i Eurostudent- och studentundersökningar: studerandenas upplevelse är att de har svag ekonomi, studiestödet känns som förmån svår att använda eller till och med orättvist och det är svårt att få tiden att räcka till studier, deltidsjobb, hobbyer och familjen.
Den här trenden har fortsatt redan länge. Studiestödet har i och med konstanta förändringar förändrats från att möjliggöra studiero till något som drar ner på studieförmågan. Att studerande är bekymrade för sin försörjning avspeglas i SHVS mottagning för mental hälsa och i studerandenas hälsoundersökning. Kontinuerliga försämringar har lett till att studiestödet för många studerande i sin nuvarande form är oanvändbart. Många studerande nöjer sig med att studera på deltid vid sidan av jobb eller lyfter endast lånedelen av studiestödet för att undvika de till summan sett relativt hårda resultatkraven för studiepenningen.
I sin befintliga form är inte det studielånsbetonade studiestödet jämlikt för alla studerande. Att ta examen med en lånebörda på mer än 30 000 euro är inte samma sak för en läkare som utexamineras till ett yrke med rätt säker sysselsättning som för en magister i romanistik som kan fastna i ett snuttjobbsträsk. Förväntningarna för olika högskoleexamina är helt enkelt väldigt olika i fråga om lön och möjligheterna att få jobb. Också studerandes villighet att lyfta studielån varierar. Undersökningar visar att studerandes intresse för att lyfta studielån påverkas ansenligt av såväl studerandens socioekonomiska bakgrund, arbetserfarenhet, ålder och familjesituation. Den senaste studiestödsreformen lyckades inte bemöta den ångest och olust som många känner kopplat till att lyfta lån.
Studiestödets jämlikhet påverkas också av att resultatkraven är olika hårda för olika grupper. Att avlägga 5 studiepoäng per stödmånad och minimikravet på att avlägga 20 studiepoäng per läsår är inte något större problem för grundstuderande, men för en studerande som har endast partiell studieförmåga, lider av utmattning eller har någon inlärningssvårighet är studiestödet ofta svårt att navigera. Att studiestödsmånaderna tar slut innan studierna är klara blir en börda särskilt för studerande som under studietiden upplevt överraskande förändringar i livet, exempelvis sjukdom eller familjebildning.
Ur samhällsperspektiv
Under 2000-talet har det bärande temat i studiestödspolitiken varit att förkorta studietiderna och effektivera genomströmningen av studerande. Tyvärr har inte åtstramningarna av studiestödet fått till stånd några omvälvande förändringar i hur snabbt studerande avlägger examen. Då en beaktar de förändringar som skett i finansieringsmodellen för universiteten och begränsningen av studietiderna så kan vi konstatera att all tandagnisslan för att förkorta studietiderna till syvende och sist gett rätt så lite resultat.
Utöver att man genom studiestödet försökt styra studerande att snabbt avlägga examen så har man även skurit i studiestödet. Nivån på studiepenningen har sänkts, studiestödsmånader har minskat både per examina och som helhet. För allt fler studerande tar stödmånaderna slut innan studierna är klara och beroende av hur den studerandes ekonomi ser ut så är det antingen jobb, realisering av egendom och att leva på den, eller att lyfta utkomststöd som gäller.
Att flytta över studerande från en förmån till en annan är ur studerandes synpunkt sett inte alls någon dålig byteshandel, eftersom det grundläggande utkomststödet i praktiken är det dubbla jämfört med studiepenningen. Ett annat perspektiv är att om studiestödsmånaderna tar slut då studierna är i slutskedet så försämrar det den studerandes möjligheter att slutföra studierna. Därför skulle man riktigt kunna fråga sig om det ändå kanske skulle vara en billigare lösning för samhället att finansiera några stödmånader till än en nästan utexaminerad magister.
Ur arbetslivsperspektiv; nu och i framtiden
Studerandes negativa uppfattning om sin ekonomi och de tomma politiska förhoppningarna är bara två aspekter av problemen med studiestödet. Det finns ett annat problem som under de två senaste åren diskuterats allt mer: Att studiestödet blir en flitfälla för personer som är arbetslösa och skulle vilja utbilda sig, särskilt unga. Det här eftersom studiestödet till sitt belopp är lägre, men har högre prestationskrav än arbetslöshetsskyddet eller utkomststödet. Det är tydligt att man har identifierat det här problemet och man har funderat på det såväl under utredning av aktiverande social trygghet för unga som i den mer allmänna diskussionen om att förebygga ungas marginalisering.
Och problemen tar inte slut där. Ett bestående problem är vilket stöd sådana som redan är i arbetslivet eller har blivit arbetslösa och vill nyutbilda eller fortbilda sig ska få. Hurdana studier ska studiestödet beviljas för, vad räcker studiestödsmånaderna till? Och hur är det med öppna uni som en väg till högre utbildning, hur kunde vi utveckla den?
Under den här regeringsperioden skulle man alltså vilja dela ut den redan krympta kakan av studiestöd även i nya riktningar. Innan alla intressegrupper och tjänstepersoner vid ministerierna upprymt jublar över studiestödet som en lösning på försörjning för såväl unga som äldre medborgare som önskar utbilda sig, så skulle det i min mening vara skäl att fråga sig om den befintliga modellen för studiestödet ens uppfyller behovet för sin basanvändare, examensstuderande på andra och tredje stadiet.
Och sen då?
Vi har alltså ett system som inte är bra för dess användare, som inte behagar de politiker som bestämmer om det och som inte svarar på de utmaningar som arbetslivet ställer i fråga om att uppdatera sin kompetens och skaffa sig ny utbildning. Det handlar inte precis om små fel. Men problem finns det även med andra sociala förmåner. Flera olika arbetsgrupper jobbar för närvarande med att lösa problemen med den sociala tryggheten i Finland, hur komplicerat systemet är och hur få till stånd en hållbar finansiering. Utöver den redan nämnda arbetsgruppen för en aktivitetsbaserad inkomst för unga, även Juho Saaris arbetsgrupp för att minska ojämlikheten, samt statsrådets reformprojekt inom grundtryggheten och aktivering. Även Undervisnings- och kulturministeriet bidrar till att rådda till det genom sin vision för den högre utbildningen.
Det görs alltså utredningar och man kommer med förslag, men politiska riktlinjer och visioner lär vi bli tvungna att vänta på tills nästa riksdagsval. Jag dristar mig till att tippa att riksdagsvalet 2019 kommer att vara den sociala trygghetens val. Och trots alla förändringar i studiestödet under den här regeringsperioden så kommer studerandes försörjning också i kommande val och regeringsförhandlingar att vara mål för politikernas ambitioner. Hjälps inte annat än hoppas på att den sociala tryggheten och studerandes försörjning under den kommande regeringsperioden granskas som en helhet istället för att sjabbla med studiestödsmånader, resultatkrav, inkomstgränser och nivån på studiepenningen.
