Raskare tag, studentrörelsen!

FSF har fått en ny styrelse på förbundsmötet och de nyinvalda styrelsemedlemmarna har redan börjat bekanta sig med arbetet. Nästa år fäster vi blicken på riksdagsvalet 2023, och även om vår avgående styrelse nu försöker få ordning på arkiveringen, är vi på god väg med förberedelserna av vårt valprogram.

Vad vore slutet av en mandatperiod utan lite framtidsvisioner i elfte timmen! Det finns nämligen ett problem med mandatperioder på ett år: precis när vi är på toppen av vår kompetens är det dags att packa väskorna och stiga åt sidan. Därför är vår viktigaste uppgift i slutet av året att föra vidare allt vi lärt oss till de nyinvalda styrelsemedlemmarna. Vi ordnade ett politiskt diskussionsmöte med den nya och gamla styrelsen. Under mötet analyserade vi partier, politiska trender och studentrörelsens viktigaste mål för den kommande styrelseperioden. Det var härligt.

Gnistan till diskussionen kom från en kolumn av Tuukka Tervonen som behandlar bl.a. studentrörelsen. Jag vet inte hurdana telepatiska signaler jag oavsiktligt skickat till Tuukka, men han slog verkligen huvudet på spiken med sin kolumn. Vi vet att studiestödet i dag är sämre än under nittiotalets depression, att situationen med psykisk ohälsa eskalerat till en kris för länge sedan och att universiteten kämpar med svåra ekonomiska problem. Trots det kan vi ibland oavsiktligt bidra till ett narrativ där den svaga ekonomiska situationen är ett giltigt argument för att göra livet sämre för studerande. Vi hurrar, när beslutsfattarna lovar att undvika eller åtminstone minimera nedskärningar.

Och när nedskärningar görs, skriver vi ogillande utlåtanden.

Är vår generation verkligen så nedslagen att vi accepterar också alla framtida slag och endast reagerar med bestörtning och missmod? I år har jag i sann FSF100-anda bläddrat i rörelsens historik och tittat på vår dokumentärfilm. Jag fick bekanta mig med några riktigt fräsiga sätt att motarbeta politik som gör livet surt för studerande. Våra föregångare bar en kista vid nedskärningarna av studiestödet, de gick i strejk, förde oväsen och väckte förargelse. Någon kunde kalla dagens studentaktiva salongsmässiga.

Raskare tag nu, studentrörelsen, för vi behöver lite radikalism igen. Nöj er inte, utan ställ krav! Studerande är också människor, och de ska ha samma rättigheter till ett hyfsat liv som alla andra. Vi kan inte leva på nudlar och tårar av ångest, utan vi behöver ordentlig mat och rätten att bo i ettor. Det ska kvitta om de tidigare generationerna fick skida i motvind till sina föreläsningar varje dag, för de stakade sig också raka vägen till arbetsplatser och fick njuta av en evig studierätt. De vet ingenting om effektivitetskrav, klimatkatastrofer och det konstanta hotet från extremhögern som dagens studerande får tampas med. Och även om de skulle förstå, är det inte de tidigare generationernas uppgift att hämnas på de kommande.

Så varför ska vi vara salongsmässiga, om de inte heller är det? Vi ska inte behöva motivera om och om igen varför det skulle vara kul att inte behöva skuldsätta sig för att kunna köpa bröd, varför det är en bra idé att satsa på högskoleutbildning och varför krisen med psykisk ohälsa måste lösas. Men det gör vi åter en gång med vårt riksdagsarbete. Statistiken talar för våra mål: frågan är inte om huruvida samhället har pengar att satsa på studerande eller inte – utan om att samhället helt enkelt inte har råd att låta bli.

Hallå boomers, försök bara bygga ett samhälle utan välmående och välutbildade människor.

Även om det börjar bli dags för mig att lämna studentrörelsen vill jag gärna sitta kvar i bakre raden och ropa ut kommentarer. Inte till de nya aktörerna, utan till samhället som omger oss. Om de gångna åren har lärt mig något, är det att studenterna inte är första prio för någon – utom när det behövs ny arbetskraft och det gäller att svänga effektivitetspiskan för att få oss att bli färdiga. Inte heller då prioriteras människorna, utan den gråa massan som ska fixa statistiken och får leva på nudlar och en skärande ångest.

 

För sista gången

Annika Nevanpää

ordförande

 

Skribenten vill påpeka att hon anser studentrörelsens arbete vara ytterst bra och viktigt och att politiker som motarbetar studenternas bästa är kortsiktiga imbeciller. Hon vill också påminna om att det kommer en dag då det är vi som har makten.

Jag rekommenderar också FSF:s dokumentärfilm för alla som törstar efter raskare tag och inspiration till radikalism. Dokumentären finns på Yle Arenan.

Annika Nevanpää
Ordförande

Nyaste publikationer

Se mer
SYL contact us SYL logo
Har du frågor? Kontakta oss!
Vi är experter på studentliv och står till din tjänst. Vi svarar gärna på alla aktuella frågor som gäller studerande och högre utbildning.