Studiepenningens nivå och antalet stödmånader måste återställas – studerandes utkomst kräver insatser nu!

Föreställ dig en situation där du i princip tillbringar 24 timmar av dygnet i en liten etta. Du studerar på distans, sover, äter, umgås med vänner online och spenderar din fritid vid ett och samma bord. Dag efter dag, vecka efter vecka. Den otillräckliga inkomsten och strävan att få pengarna att räcka till orsakar ständig stress. Du är utmattad. Din dagliga matbudget äri genomsnitt 6,6 euro, samtidigt som dina stödmånader minskar och ditt lånebelopp växer.

Nej, det här är inte en påhittad skräckhistoria. Det här är verkligheten för en hel del studerande.

Realiteten efter nedskärningarna

Efter nedskärningen av studiepenningen år 2017 har studerandes medianinkomster minskat med mer än 200 euro. Genom samma reform blev studiestödet betydligt mer lånebetonat. Två av tre studerande berättar att de lyfter studielån för att kunna täcka nödvändiga levnadskostnader. I januari 2021 lyfte studerande mer studielån än någonsin tidigare – sammanlagt 327 miljoner euro. Från år 2017 har studielånestocken nästan fördubblats.

Månadsinkomsterna för studerande som inte arbetar eller lyfter lån ligger långt under låginkomstgränsen. År 2019 var låginkomstgränsen i Finland ca 1 280 euro per månad. Samma år hade högskolestuderande en månatlig medianinkomst på 859 euro.

Även om den studerande tar lån och får prestationsbaserad studiepenning och maximibeloppet av det hushållsbaserade bostadsbidraget, kommer hen knappt över denna gräns. Den månatliga studiepenningen är 252,76 euro, det maximala lånebeloppet 650 euro och det maximala bostadsbidraget (i kommungrupp 1) 416,8 euro, vilket blir sammanlagt 1 320 euro i månaden.

Det vill säga bara 40 euro över låginkomstgränsen. Och detta endast i fall de får maximibeloppet.

Det enda sättet för den studerande att ta sig över låginkomstgränsen är att jobba, använda befintliga besparingar eller få omfattande ekonomiskt stöd från sina föräldrar. Studerandenas möjligheter till dessa varierar.

Allmänt taget är arbete vid sidan om studierna något som kan förespråkas, och det är på många sätt fördelaktigt för så väl individen som för samhället. Det är också viktigt att belöna studerande för deras flit.

Problemet med detta system är dock att studerande, på grund av otillräckligt ekonomiskt stöd och deras kroniskt negativa ekonomi, tvingas antingen skuldsätta sig eller arbeta för att säkerställa sitt uppehälle. Varje studerande har olika resurser, och systemet är inte rättvist för alla. När tiderna är svåra, råkar de som klarar sig sämre ut för problem.

Otillräckliga stödmånader och ett oflexibelt system

En av de största utmaningarna har att göra med det låga antalet stödmånader. Nedskärningarna som genomfördes år 2014 och 2017 har minskat antalet stödmånader från 55 till 48 när det gäller kandidat- och magisterexamen på 300 studiepoäng. Då är det möjligt att få studiestöd i max fem år och tre månader, förutsatt att man studerar 9 månader om året.

Den maximala stödtiden för en lägre högskoleexamen är 30 stödmånader och 21 stödmånader för en högre högskoleexamen, dock så att det maximala antalet stödmånader är 48. Man är alltså tvungen att dela upp stödmånaderna mellan de två examina, med en flexibilitet på bara tre månader.

Otillräckligheten av stödmånader och uppdelningen av stödmånaderna mellan två olika examensnivåer betyder att tusentals studerande faller utanför stödets ramar på så väl kandidatnivån (2 000–7 000 studerande varje år) som på magisternivån (4 000–6 000 studerande varje år). Detta kan inte vara ändamålsenligt, då det blir betydligt svårare för den studerande att slutföra sina studier om hen mister stödet. För att trygga sin utkomst måste den studerande antingen börja jobba eller ansöka om utkomststöd (att få utkomststöd förutsätter att den studerande har använt hela sitt studielån).

Det otillräckliga antalet stödmånader gör det betydligt svårare för tusentals studerande att utexaminera sig. Att en studerande befinner sig i en situation där stödmånaderna håller på att ta slut betyder att hen har studerat aktivt och fört vidare sina studier, då studerande måste avlägga 5 studiepoäng för varje stödmånad. Om den studerande har använt alla sina 48 stödmånader, betyder det att hen har samlat in minst 240 studiepoäng.

Det oflexibla systemet tar inte i beaktande studerandenas olika livssituationer. Minimikravet på 20 studiepoäng per läsår utesluter helt de studerande som vill främja sina studier genom att avlägga bara ett par kurser, till exempel på grund av utmattning, sjukdom, familjeledighet eller jobb. Studiepoängskravet på 5 studiepoäng borde räcka.

Systemet uppmanar inte heller sådana studerande som klarar sig bra att vara flitiga. Jämfört med andra nordiska länder är studiestödets inkomstgränser rätt så låga, och att studerande är tvungna att hålla koll på sina inkomster, återbetala studiestöd och betala återkrav kan leda till ett system som passiverar studerande och skapar en flitfälla vid inkomstgränsen. Enligt en rapport från Löntagarnas forskningsinstitut skulle en höjning av inkomstgränserna med 50 procent till 18 000 euro ge statskassan en nettopositiv effekt på 5,9 miljoner euro varje år. Att höja inkomstgränserna skulle vara en sysselsättningsåtgärd.

Coronakrisens konsekvenser

Coronakrisen i sig har haft en betydande påverkan på studerandes utkomst. Deras möjligheter att jobba och på så sätt kompensera för den låga stödnivån har försämrats: många har förlorat sin bisyssla på grund av permitteringar och uppsägningar. En fjärdedel av sommarens 2020 sommarjobb försvann, och situationen under kommande sommar ser inte ut att bli mycket bättre. Det har också varit svårare än vanligt att hitta praktikplatser.

Den otillräckliga och lånebetonade studiepenningen håller studerande under fattigdomsgränsen. Studerande har ett sämre socialskydd än någon annan människogrupp i Finland.

Jämfört med de andra nordiska länderna ligger Finlands studiestödssystem på en låg nivå.

Det är inte möjligt att helt entydigt jämföra olika system som baserar sig på olika helheter och stödformer, men Finland hade redan år 2014 – före nedskärningarna – den lägsta stödnivån av de nordiska länderna.. Ökningen av det maximala lånebeloppet och övergången till allmänt bostadsbidrag har nog förbättrat situationen, men trots dessa åtgärder kan man tolka att situationen hos finländska studerande – i och med studiestödets nedskärningar och studerandes växande skuldsättning – inte har blivit bättre.

Vad kan vi göra åt situationen?

Att satsa på studerande och utbildning, särskilt i det pågående krisläget, är lönsamt på lång sikt och till och med nödvändigt, även om det medför kostnader på kort sikt.

Även Undervisningsministeriet har konstaterat att studiestödets nivå utgör en utmaning. Enligt Virpi Hiltunen, konsultativ tjänsteman vid UKM, finns det rum för utveckling när det gäller studiepenningens andel av studiestödet och antalet stödmånader.

– Sist och slutligen handlar det mycket om hur viktig frågan anses vara på den politiska nivån”, konstaterar Hiltunen i Yles artikel 15.3.

Därför förväntar vi oss visdom och ett långsiktigt perspektiv från beslutsfattarna. Framför allt handlar det om politiska värderingar.

Situationen och de strukturella problemen kräver permanenta lösningar. Att enbart införa tillfälliga lättnader kommer inte att räcka.

Om studerande och de som bygger framtidens blomstrande välfärdsstat lämnas i sticket av beslutsfattarna, finns det en risk att framtidsutsikterna försämras ännu mer. Nu är det dags för den studerandevänliga regeringen att leva upp till förväntningarna och satsa på studerandes svaga socialskydd – som fyra av de fem sittande regeringspartierna försäkrade att de skulle göra före valet!

Här hittar du FSF:s konkreta verktygslåda för att utveckla studiestödet:

  • Studiepenningen måste höjas till 335 euro per månad, dvs. till nivån före nedskärningarna år 2017.
  • Antalet studiestödsmånader ska höjas till 55 och uppdelningen av stödmånaderna i examensnivåer måste slopas.
  • Gränsen på 20 studiepoäng per läsår måste tas bort.
  • Inkomstgränserna för studiestöd måste höjas med 50 procent till 18 000 euro.

Slutligen

Studerandes uppehälle kräver omedelbara åtgärder. Studerande får inte vara den grupp som måste klara sig genom krisläget med en otillräckligt utkomst och växande skulder.Annars kommer det att sluta illa.

Framtiden för studerande som lämnades ensamma kan vara mörkare än vi vågar föreställa oss.

Nyaste publikationer

Se mer
SYL contact us SYL logo
Har du frågor? Kontakta oss!
Vi är experter på studentliv och står till din tjänst. Vi svarar gärna på alla aktuella frågor som gäller studerande och högre utbildning.