När frågan i rubriken ställdes till mig i våras, svarade jag såklart nej. Vi levde i en tid när unga nästan varje dag skylldes för spridningen av coronaviruset. Det nekande svaret var en instinktiv reaktion. Men är det verkligen något på fel på unga? De går i terapi mer och mer. Och ja, förr i världen kavlade man upp ärmarna och började jobba när landet drabbades av en kris.
Ja, vår generation vet redan att det är helt okej att gå i terapi. Vi vet att det finns ett alternativ till att ta det ut på familjen om du mår dåligt eller till att göra en mer slutlig lösning. Psykisk ohälsa hos studerande har ändå verkligen ökat under hela 2000-talet. Orsaker kan vara utbildningspolitikens utveckling, klimatångest och ekonomi, som oftare varit ostabil än stabil under vår livstid. Framtidstron uppstår inte ur tomma intet, och därför har vi mycket lite av den. Däremot har coronakrisen varit mycket passiverande. Det mest ansvarsfulla vi kan göra är att sitta hemma flera månader i rad och beställa mat hem alltid när plånboken tillåter det.
Visst finns det också tecken på att det i själva verket går bättre för unga. Tecken på det är till exempel minskat berusningsdrickande och rökning, förbättrad trafiksäkerhet bland unga och minskad ungdomsbrottslighet under det här årtusendet.
Men jag har funderat på frågan en gång till. Om det alltid är något fel på unga – en generation efter varandra – kanske är det något fel på vår generation också. På samma sätt som det är fel på den föregående generationen, som lämnat ungdomsåren bakom sig.
Vad betyder det egentligen att det är något fel på unga? Såvitt jag förstått så är det något fel på oss om vi inte är produktiva medlemmar i samhället. Det är något fel på oss om vi mår dåligt. Det är något fel på oss om vi kräver en bättre försörjning, ett mer hållbart samhälle eller frihet att växa och ha växtvärk. Om så är fallet, och man är mycket bekymrad över att det är något fel på unga, har en viktig fråga ännu inte ställts.
Varför orsakar man det att det blir något fel på unga?
Det ställs krav på allt yngre ungdomar att ständigt prestera felfritt. Det skärs ner på deras försörjning, deras stödnätverk tas ifrån dem och de hånas för klimatoron. Det som blir kvar är fallande väggar, att äta nudelsoppa tre dagar i rad, långa köer till dyr terapi och att bli klandrad för ett mänskligt behov att mötas och bli hörda. Sedan länge har utbildningspolitiken, socialpolitiken och nu under pandemin coronapolitiken byggt upp ett samhälle som producerar just sådana ungdomar som helt enkelt inte kan uppfylla de krav som ställs på dem.
Ett anklagande finger pekar på unga. Det kanske borde peka på anklagaren.
Saara Tenhovuori
Styrelsemedlem
