Högskolestuderandenas rörlighet och utbytesperioderna har varit en framgångssaga i den alltmer internationaliserade högskolegemenskapen i flera decennier. Nya uppfinningar och tankar har i vetenskapssamfundets historia aldrig uppkommit och förmedlats i ett tomrum, utan de har spridits från by till by just genom att människor rest och knutit kontakter. Förtroendet, bildningen, lyckan och den gemensamma framtiden i Europa har krävt utbyte av tankar mellan människor och förståelse mellan kulturer.
Där en åker på utbyte för att hitta sig själv, vill en annan vidga sina akademiska vyer – eller sin vinkunskap och vänkrets. Det är i varje fall ett faktum att vårt samhälle behöver experter som har ett brett perspektiv, som förstår den gränslösa världen som är i förändring, har förmåga att arbeta på många språk och förstår att många problem inte stannar vid statsgränser. Finland behöver internationell kompetens och utländsk arbetskraft. Med sina internationella färdigheter hjälper de nyutexaminerade experterna företag, organisationer och den offentliga förvaltningen att anpassa sig till internationella arbetsmiljöer även i hemlandet.
Under pandemin har högskolestuderandenas rörlighet för många studerande handlat främst om rörligheten från sängen till kylskåpet och från kylskåpet till datorn. Pandemin är ändå ingen förklaring på det kontinuerligt minskande antalet utbytesperioder utomlands. Rörligheten har minskat sedan 2016, då studerandena drabbades av Sipiläs nedskärningar i utbildningen. Genom det minskade studerandenas utkomst, samtidigt som trycket på universiteten att få studerandena att bli färdiga ökade. Samtidigt begränsades möjligheterna att resa på utbyte ytterligare, så att det endast är studerande som har en starkare ekonomi som kan göra det. Dessutom begränsas möjligheterna också av stränga examensfordringar som ofta är svåra att anpassa till olika livssituationer.
I takt med att studierna styrs allt hårdare och tidsschemana stramas åt är det viktigt att ställa frågan om Finland håller på att hamna på efterkälken i den globaliserade världen. När utbildningssystemet planeras endast med målet att studerandena ska bli snabbt färdiga är det internationaliseringen som drabbas först. Studerande uppmuntras visserligen att resa på utbyte, men samtidigt tillåter studieprogrammen inte alltid att man tar en paus på ett halvt år eller avlägger kurser i en annan ordning.
I många områden finns dessutom obligatoriska kurser som är svåra eller omöjliga att ersätta med kurser i utlandet. Det är inte heller särskilt lockande att resa på utbyte om den studerande endast kan räkna 5 studiepoäng till godo av alla de studier som hen avlägger under sin halvårsperiod i utlandet. Och även dessa få poäng kan slutligen hamna i de fritt valbara kurserna – för vilka många examina har mycket lite plats. I värsta fall gör de oflexibla examensstrukturerna att studerande blir tvungna att skjuta upp studier och försöka förklara sina internationaliseringsperioder för FPA.
En lösning är att internationaliseringen tas upp som en del av studiehelheterna. Det gäller att erbjuda genuina möjligheter till internationalisering i stället för tomma mål. Dessutom är utbyte inte det enda sättet att stödja och främja internationaliseringen, utan det finns många andra. Alla kan ändå inte resa på utbyte till exempel på grund av deras livssituation, familj eller sjukdom. Därför bör det globala tänkandet integreras i varje enskild studerandes unika studieväg. Det kan handla om internationalisering på hemmaplan, besöksföreläsningar, språkkurser, distansstudieperioder vid ett utländskt universitet eller praktik i ett internationellt företag.
Arbetsmarknaden i framtidens Finland behöver internationella experter som förstår globala problem och deras särdrag. Internationalisering sker inte av sig själv. Den kräver satsningar och ändringar i examina som gör den internationella rörligheten genuint möjlig.
Jenna Rautionaho
Styrelseledamot
