I juni gavs tillgänglighetsplanen för högre utbildning och högskolor till forsknings- och kulturministeriet. Planen grundar sig på målen för främjande av jämlikheten i Marins regeringsprogram. Meningen är att utbildnings- och kompetensnivån ska stiga, skillnaderna i lärande ska minska och den utbildningsmässiga jämlikheten ska öka. Regeringsprogrammet har även förbundit sig till avgiftsfri undervisning. Det finns alltså stora mål, och även åtgärderna är färdigplanerade. Endast finansieringen saknas för att trygga genomföringen.
Tillgänglighetsplanen omfattar över tvåhundra sidor, och den grundar sig på två års beredningsarbete. Under den här tiden har vi lyssnat på flera intressenter, och en vetenskapspanel har arbetat som stöd för utredaren. Resultatet är en omfattande redogörelse om tillgänglighetsläget inom högre utbildningen som beaktar bakgrundsfaktorer såsom familjebakgrund, högre utbildningens regionala tillgänglighet, differentiering enligt kön, invandrarbakgrund, funktionsnedsättning, tillhörighet till språkliga och kulturella minoriteter, annorlunda inlärningssätt samt sexuella minoriteter och könsminoriteter.
Planen listar 38 mål. Målen omfattar till exempel utarbetningen av en tillgänglighetsplan för varje högskola och grundandet av ett tillgänglighetsforum. Listan av målen kortades ner betydligt efter remissen. Högskolorna tyckte att flera av målen kommer att genomföras självklart. Lyckligtvis lämnades de borttagna målen som bilaga till planen. Trots att de borde genomföras av sig själva, är det inte självklart för alla. Till exempel vill jag ifrågasätta antagandet att hela personalen i varje högskola skulle ha suttit sig in i tillgänglighet, i att bemöta mångfald samt i inkluderande och integrerande pedagogik, eller att högskolans praxis för att utveckla studiefärdigheter beaktar mångfalden bland studerande. Redogörelsen som färdigställdes förra året konstaterar att arbetet inom högskolornas jämlikhet och jämställdhet är kraftlöst vad gäller planer, för att inte tala om genomförandet.
En central reform i planen är att universitets- och yrkeshögskolelagen ska förplikta främjandet av tillgänglighet. Planen kan inte anklagas för att ha glömt handledningsaspekten, eftersom den föreslår att utöver den rättsliga skyldigheten skulle universitetens tillgänglighetsplaner göras till en del av resultatstyrningen och kvalitetsutvärderingen. Även om högskolornas inställning till utkasten till tillgänglighetsplanen var företrädesvis positiv, väckte förslaget att den nya uppgiften skulle fastställas i lagen motstånd bland nästan alla, även Unifi och Arene. Några av grunderna som framfördes var att främjande av tillgängligheten avviker från andra lagstadgade uppgifter, att det redan finns gällande lagstiftning (t.ex. lagen om jämställdhet och diskrimineringslagen) och att högskolorna vill hålla fast vid sin autonomi och hålla sig till sina grundläggande uppgifter. Med förbehåll för det flegmatiska nuläget för främjandet av jämlikhet och jämställdhet, kan kraftiga styrmedel vara till hjälp. Det är synd att högskolor är emot dem.
Planen föreslår högskolornas egna tillgänglighetsplaner och grundandet av ett tillgänglighetsforum som möjliggör utvecklande i samarbete högskolor emellan, och de fick starkt stöd under remissen. Tillgänglighetsforumet i synnerhet väckte intresse, eftersom forskare, intressenter och representanter av andra utbildningsnivåer görs till en del av utvecklingen av tillgängligheten, vilket skapar förtroende att resultatet blir lyckat.
De goda planerna skuggas dock av finansieringens framtidsutsikter. Ambitiösa mål sätts medan regeringen gör beslut om nedskärningar inom vetenskapen som drabbar även utbildningen. En av de centrala medlen för att förbättra tillgänglighet, något som även listats i planen, är att öka antalet nybörjarplatser, och det genomförs i år också. Resurserna ökar dock inte i samma proportion. Hur kan högskolor förbättra tillgänglighet och jämlikhet, om antalet studerande ökar snabbare än de tillgängliga medlen? Till exempel är det omöjligt att förbättra på handledningen om förhållandet mellan antalet lärare och studerande blir svagare. Visst kan högskolor anta flera studerande än förr, men tillgänglighetsarbetet förblir halvhjärtat om det inte finns tillräckligt med resurser för att trygga de grundläggande uppgifterna.
Camilla Saarinen
Styrelsemedlem
